Tankar och grubblerier

Jag har tänkt en del på sista tiden kring det här med att springa. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att springa långt igen. I lördags sprang min svåger Fredrik jättelångt. Eller ja, ett marathon var det, men i Alperna, så det går inte att jämföra med exempelvis Stockholm marathon som i princip är platt. Han höll på i en hel massa timmar - så imponerande! Det känns ohyggligt avlägset att jag faktiskt har sprungit över fyra mil. Just nu känns två mil också långt även om jag vet att jag skulle fixa det om jag verkligen ville. Det är liksom bara det att jag inte riktigt vill längre. Eller något?

Jag brukade ju vara riktigt bra på det där med att nöta. Att lunka runt i flera timmar, lyssna på en ljudbok och på något sätt njuta, hur galet det än låter. Min härliga runda i söndagskväll ger mig ändå lite hopp. Då lyckades jag hålla nere farten och ta mig runt på ett ganska njutningsfullt sätt, men oftast annars är det som om jag inte har ro i själen längre. Visst kan jag springa sakta men då springer jag också kort. De pass som faktiskt tar mig över milen är då jag kör intervaller och plussar ihop det med transportlöpningen till och från själva träningen. Då händer det då och då att jag får ihop en 12-13 kilometer totalt, men det är ju inte alls samma sak som att springa det i en följd. Vad har hänt? Jag känner inte igen mig själv. Nu kanske det låter som om jag är deppig för det här, men det tror jag inte att jag är. Det är mer det att jag är fundersam och lite fascinerad över hur man ändras. Livet svänger och det gäller att hänga med. 

Igår kväll genomförde jag ett sådant där riktigt slitpass. Jag undvek sol och värme genom att smita till gymmet och springa på löpband. 10 gånger 1 minut hade jag planerat och drog upp ett tempo som var högre än när jag körde enminutare sist, eftersom jag då sprang 15 stycken, men ändå lägre än jag brukade springa på förr. Tyvärr kände jag redan från första steget att det skulle bli tungt. Jag fick verkligen kämpa de sista 20 sekunderna på varenda löpning, alla 10, trots att jag försökte tänka på annat. Efter hälften gjorda funderade jag allvarligt på att ge upp, eller i varje fall sänka tempot, men så fick jag någonstans krafter ifrån trots att jag var alldeles vimmelkantig. Jag genomförde. Det stärker mentalt ändå, även om känslan under passet inte bådar gott för de tävlingar som jag ska springa inom en snar framtid. 

Jag tänkte också på att förr kunde jag pressa mig såhär på träning ofta. Nu gör jag det bara ibland då jag tränar med andra och lyckas frammana någon form av kämparglöd. Det är inte varje gång. Annars myser jag mest. Visst blir det flåsigt och jobbigt ibland, men inte håller jag precis på att trilla av pinnen som jag ett tag igår befarade att jag skulle göra. Jag har blivit bekväm helt enkelt och ganska nöjd med det. Ända tills man ska springa ett lopp då, då får jag erkänna att jag har svårt att acceptera att jag inte kan kämpa för några PB:n. Det är kanske det också som gör att motivationen har sjunkit? Att jag helt enkelt inte har tränat i vintras som jag brukat, och därför tappat lite gnista? Då har det heller inte varit så intressant att springa för annat än hälsan, den mentala avkopplingen och friskluften. Inget fel i det, absolut inte, men lite ovant för mig som brukade satsa mer.

Kanske är jag tillbaka i gammalt slag nästa sommar, vem vet? Jag ska grubbla lite mer så får vi se hur det utvecklar sig framöver.

Kommentarer