Att springa kort är också svårt (rapport Vasastafetten 2014)

Äntligen var det dags att få springa stafett igen! Vet ni, hur mycket jag än nojar inför lopp så älskar jag ju det här. Att få vara lite nervös, pirret i magen, de där fjärilarna. Och stämningen - så mysigt. Jag är ju uppvuxen med det här som en stor del av mina barndoms somrar, och den speciella känslan sitter kvar. Jag längtar. Hur osäker och nervös jag än verkar när jag skriver dagarna innan, så är det så. Jag trivs.

Lyssnar på Vasaloppsradion i bilen och dricker kaffe

Igår rullade vi ner mot Vasastafetten, mot Oxberg där jag skulle starta. En kortsträcka hade jag önskat och fått, för att bryta min negativa trend som jag haft på sista sträckan de senaste åren. Vi var nere drygt två timmar innan utsatt start, så det fanns gott om tid att prata med folk, dricka kaffe och lyssna på Vasaloppsradion. Vi hann höra att Jonas Buud vann ultran på helt makalösa 6 timmar 2 minuter. De startade klockan 5 så strax efter 11 nådde han målet i Mora. Vilken karl! 

I Oxberg var det dags för mig att springa, en sträcka till Gopshus på 4,5 kilometer 

Vädret var omväxlande skurar och uppehåll, med en temperatur strax över 10 grader. Bra löparväder således, men inte överdrivet kul för medföljande "serviceteam". Som tur var hade jag kommit ihåg att packa paraplyt så det var ingen fara på taket där heller. Byter skor efter att ha spanat in underlaget. Min sträcka ska vara förhållandevis torr (jämfört med de myrlöpningar som är på sträckor innan), men det är riktigt lerigt. Jag spanar in startområdet och den första kilometern, och beslutar mig för att byta skor från inov8 f-lite till nike terra zoom kiger, som har grövre mönster på sulan. Jag värmer upp ordentligt, trögstartad som jag är, och får ihop närmare 4 kilometer innan det är dags att springa på riktigt. Benen känns helt okej och kroppen likaså. Inte som förra året då jag hade spaghetti-ben redan från uppvärmningens första steg, och det släppte aldrig. En annan känsla i år. Inte superpigg, men som sagt en bra känsla. Jag valde långa tights, med ett tjockt lager helosansalva på mina skavrsår. Helosan var det enda jag hittade hemma. Vaselin hade kanske varit bättre (?) men helosan visade sig fungera. Ingen känning alls under löpningen, och faktiskt så såg det fint ut även efteråt, så nu läker jag nog ihop helt alldeles snart. Skönt! På överkroppen behöll jag en t-shirt under tävlingslinnet. Jag har annars en förmåga att få skavsår under armarna, så om det inte är alldeles för varmt så springer jag helst inte i linne. Klädvalet kändes helt perfekt. Inte för varmt och inte för kallt. 

På plats för att kika in i startfållan. Här är mitt lag ännu inte förvarnat 

Så var det dags. Lag 738, mitt lag alltså, kom upp på förvarningen och jag gick in i den leriga fållan. Folk halkade omkull när de skulle i väg. Så slirigt var det. När det väl blev min tur tog jag några försiktiga första steg för att inte åka i backen. Bra start! Lerigt över en blöt äng, men jag kom ändå i väg fint. Det var ganska lättlöpt i början eftersom det sluttar nedåt, så jag rullade på. Klockan pep för första kilometerpasseringen, 4:31 min/km, vilket är snabbt för att vara jag. Andra kilometern, nu kom det någon liten "puckel" och det var knöligare, men det kändes fortfarande bra. Klockan pep på 5:01. Ingen fara på taket utan ganska exakt enligt plan. Jag fick upp en kille som drog mig bra och vi plockade andra löpare hela tiden, både ultra och stafettdeltagare. Jag tänkte att det är kul att springa. Klockan pep igen, då på 4:46. Jag gick då mot ett snitt under 5:00 på en terrängtävling, och jag kände mig supernöjd. Sedan kom backarna. Pang bara. Alltså det var inte särskilt brant, och så värst långa var de inte heller, men jag är för orutinerad uppför. Det var lerigt och jag får för mig att jag glider mer bakåt än jag kommer framåt, men så är det naturligtvis inte. Jag tycks även glömma att jag alldeles strax, inom några minuter bara, har sprungit klart. Så jag sänkte tempot. Jag tuggade mig fint uppför, joggandes där många gick, men nu sprang jag alldeles för långsamt. Klockan pep på 5:50!!!! What the fuck! Jag fick lite panik och ökade tempot de sista 570 metrarna till mål (5:11). Spurtade om ytterligare två stafettlag och växlar. Var fullt återhämtad inom en minut och ville genast springa en sträcka till. Var både nöjd och missnöjd. Klockan visade 4,57 kilometer på 23:06 minuter, vilket ger ett snitt på 5:03 min/km. Kvällen innan sprang jag samma distans och snittade 4:58 utan uppvärmning, bara för att känna på lite tempo. Det var förvisso på slät asfalt, vilket är en annan sak, men ändå.

Bråttom i backarna upp mot växlingen. Inser att det snart är slut och att killen i orange (uppe till vänster i bild) bara måste plockas!

Nu kan jag konstaterar att jag får ta med mig några saker från gårdagen.

1. Nu tycker jag att Vasastafetten är kul igen - det är det allra viktigaste!
2. Jag är i hygglig form ändå när det är lättlöpt - kilometer 1-3 kändes finfina
3. Jag behöver träna mera backe
4. Jag behöver inte ha så stor respekt för backar - våga trycka på mera
5. Att springa lopp under 5 kilometer är superkort - även om det är jobbigt så spring snabbare

Kommentarer