En härlig dag på fjället
Igår hade jag förmånen att få hänga med några grymma brudar på ett litet fjälläventyr i löparskor. Sådant där jag drömmer om att göra men har så svårt att ta mig i väg på, trots att fina fjäll finns bara någon timmes bilresa bort. Jag är så tacksam för att jag har vänner som får ut mig på saker. I somras blev det bara en kortare fjälltur i Sälen och innan det var det nog Lars och jag som sprang på Storhogna, och det är flera år sedan. Så ÄNTLIGEN var det dags!
Dagens härliga sällskap - Sanna, Lina och Ida
Högst osäker på min egen kapacitet, då jag i år som längst sprungit 15 kilometer, så var det med ett visst mått av fjärilar i magen som jag gick för att möta upp gänget klockan 8 i går morse. Planen var Vallbo-Pyramiderna-Isjödalen, en tur som enligt uppgift skulle landa på lite drygt 20 kilometer. Att gänget bestod av min duktiga vän Ida Fors-Källstrand och supersystrarna Sanna och Lina Elkott-Helander gjorde ju inte pirret mindre. Löparryggsäcken (världens bästa från NATHAN) var förutom ordentligt med vatten packad med en kaffetermos, smörgåsar och några stekta skivor bacon i folie, och en torr tröja och en tunn jacka. Termometern visade 5 grader när jag gick hemifrån, men himlen var blå och prognosen lovade vackert väder. I bilen upp mötte vi dock dimman och sista kilometrarna upp mot Vallbo Lappkapell var det frost i dikeskanten. Men så öppnade det plötsligt upp sig och vi såg solen igen.
Hösten när den är som bäst - så vackert att det är svårt att beskriva
När vi lämnade bilen efter att ha våndats lite över mängden kläder som skulle behövas, termometern visade nu bara 6 grader, så var det med glatt humör och en bra känsla. Vi joggade i väg men var lite osäkra på vägen. Efter att ha frågat oss fram en del så kände vi oss någorlunda trygga på att vi var på rätt spår. Det var förhållandevis lättsprunget även för mig som inte är van att springa trail men i vissa uppförsbackar i början valde jag att gå för att inte blir trött alldeles för tidigt. Lite orolig för distansen var jag när man inte känner till hur tuffa stigningar som kommer att komma heller. Men det gick bra. Uppe vid pyramiderna, efter ungefär 9 sprungna kilometer, avstod jag en tupptur och stannade nedanför för att ta en kopp kaffe och byta till en torr tröja med korta ärmar - för nu var det varmt! Sedan var det dags att fortsätta. När vi precis skulle ta stigen ner mot Issjödalen mötte vi ett gäng från Team Nordic Trail som lockade med en extra runda mot Anarisfjällen. Vi hängde på allihopa en stund, men nu hade vi sprungit nästan 13 kilometer, och jag hade på känn att det borde vara närmare 10 kvar ner till bilen från Issjödalen. Kroppen kändes fortfarande pigg, men tänk om jag inte skulle orka. Jag valde att stanna, och Ida gjorde mig sällskap medan Lina och Sanna fortsatte. Vi tog fika och satt i solen en stund, innan vi började gå runt och plocka lingon och blåbär. Jag åt mest men Ida hade med sig en påse och kunde därför ta med sig bär hem också.
Bärplockarpaus med Ida, fast jag åt mina bär direkt...
Efter ungefär två timmar kom Lina och Sanna tillbaka och de bjöd oss på gluten- och sockerfri äppelkaka. Har ni hört vilken lyx! Så gott! Sedan var det dags att påbörja löpningen via Isjödalen och ner till Vallbo. De första kilometrarna var riktigt lättsprungna på mjuk och fin stig, för att sedan bli lite mer stenig mot slutet. Nu var jag säker på att orka så några gåpauser kändes inte som att de behövdes. Vi sprang på och pratade om skador, föräldrar, hundar och ja, lite av allt helt enkelt. Ibland var vi bara tysta och jag gick nästan in i ett meditativt tillstånd. Väl tillbaka vid bilen hade min klocka tickat upp i totalt 25 kilometer! Ett rejält distansrekord för mig i år med andra ord, om än med en lång paus i mitten, och känslan i hela mig var att det är kul att springa långt igen.
Väl hemma blev det en lång, varm dusch och Lars hade köpt kebeb med vitlökssås och sallad. Jag är egentligen ingen kebabmänniska men jag kan bli ohyggligt sugen på kött efter att ha tränat, och då han var och käkade med några kompisar så bad jag honom köpa med sig hem till mig. Till efterrätt fick jag pannkakor med hjortonsylt och grädde - så gott. Kvällen avslutades med filmen The blind side från 2009. Om du inte har sett den så gör det. Den handlar om en hemlös pojke som skickats mellan olika fosterhem hela livet, eftersom hans mamma knarkar. Jag gillar inte Sandra Bullock såvärst annars, men i den här rollen som den som fångar upp pojken, är hon klockren. Filmen är "based on a true story", vilket jag är ohyggligt svag för, så jag började lipa bara några minuter in i filmen, och sedan fortsatte det lite titt som tätt ända till slutet där de visar fotografier på den riktiga familjen som det handlar om. Se den helt enkelt!
Högst osäker på min egen kapacitet, då jag i år som längst sprungit 15 kilometer, så var det med ett visst mått av fjärilar i magen som jag gick för att möta upp gänget klockan 8 i går morse. Planen var Vallbo-Pyramiderna-Isjödalen, en tur som enligt uppgift skulle landa på lite drygt 20 kilometer. Att gänget bestod av min duktiga vän Ida Fors-Källstrand och supersystrarna Sanna och Lina Elkott-Helander gjorde ju inte pirret mindre. Löparryggsäcken (världens bästa från NATHAN) var förutom ordentligt med vatten packad med en kaffetermos, smörgåsar och några stekta skivor bacon i folie, och en torr tröja och en tunn jacka. Termometern visade 5 grader när jag gick hemifrån, men himlen var blå och prognosen lovade vackert väder. I bilen upp mötte vi dock dimman och sista kilometrarna upp mot Vallbo Lappkapell var det frost i dikeskanten. Men så öppnade det plötsligt upp sig och vi såg solen igen.
När vi lämnade bilen efter att ha våndats lite över mängden kläder som skulle behövas, termometern visade nu bara 6 grader, så var det med glatt humör och en bra känsla. Vi joggade i väg men var lite osäkra på vägen. Efter att ha frågat oss fram en del så kände vi oss någorlunda trygga på att vi var på rätt spår. Det var förhållandevis lättsprunget även för mig som inte är van att springa trail men i vissa uppförsbackar i början valde jag att gå för att inte blir trött alldeles för tidigt. Lite orolig för distansen var jag när man inte känner till hur tuffa stigningar som kommer att komma heller. Men det gick bra. Uppe vid pyramiderna, efter ungefär 9 sprungna kilometer, avstod jag en tupptur och stannade nedanför för att ta en kopp kaffe och byta till en torr tröja med korta ärmar - för nu var det varmt! Sedan var det dags att fortsätta. När vi precis skulle ta stigen ner mot Issjödalen mötte vi ett gäng från Team Nordic Trail som lockade med en extra runda mot Anarisfjällen. Vi hängde på allihopa en stund, men nu hade vi sprungit nästan 13 kilometer, och jag hade på känn att det borde vara närmare 10 kvar ner till bilen från Issjödalen. Kroppen kändes fortfarande pigg, men tänk om jag inte skulle orka. Jag valde att stanna, och Ida gjorde mig sällskap medan Lina och Sanna fortsatte. Vi tog fika och satt i solen en stund, innan vi började gå runt och plocka lingon och blåbär. Jag åt mest men Ida hade med sig en påse och kunde därför ta med sig bär hem också.
Efter ungefär två timmar kom Lina och Sanna tillbaka och de bjöd oss på gluten- och sockerfri äppelkaka. Har ni hört vilken lyx! Så gott! Sedan var det dags att påbörja löpningen via Isjödalen och ner till Vallbo. De första kilometrarna var riktigt lättsprungna på mjuk och fin stig, för att sedan bli lite mer stenig mot slutet. Nu var jag säker på att orka så några gåpauser kändes inte som att de behövdes. Vi sprang på och pratade om skador, föräldrar, hundar och ja, lite av allt helt enkelt. Ibland var vi bara tysta och jag gick nästan in i ett meditativt tillstånd. Väl tillbaka vid bilen hade min klocka tickat upp i totalt 25 kilometer! Ett rejält distansrekord för mig i år med andra ord, om än med en lång paus i mitten, och känslan i hela mig var att det är kul att springa långt igen.
Väl hemma blev det en lång, varm dusch och Lars hade köpt kebeb med vitlökssås och sallad. Jag är egentligen ingen kebabmänniska men jag kan bli ohyggligt sugen på kött efter att ha tränat, och då han var och käkade med några kompisar så bad jag honom köpa med sig hem till mig. Till efterrätt fick jag pannkakor med hjortonsylt och grädde - så gott. Kvällen avslutades med filmen The blind side från 2009. Om du inte har sett den så gör det. Den handlar om en hemlös pojke som skickats mellan olika fosterhem hela livet, eftersom hans mamma knarkar. Jag gillar inte Sandra Bullock såvärst annars, men i den här rollen som den som fångar upp pojken, är hon klockren. Filmen är "based on a true story", vilket jag är ohyggligt svag för, så jag började lipa bara några minuter in i filmen, och sedan fortsatte det lite titt som tätt ända till slutet där de visar fotografier på den riktiga familjen som det handlar om. Se den helt enkelt!
Kommentarer