ILSKA SOM BARA VILL BUBBLA ÖVER

Det är sällan jag är sådär riktigt arg så att det nästan vill pysa ut ur öronen, men igår blev jag det. På något sätt byggde jag upp irritationen under kvällen, trots att jag annars är väldigt bra på att vända negativa tankar till handlingskraft. Ni vet när man irriterar sig på något och sedan svänger om till exempelvis "jag ska minsann visa", "skrattar bäst som skrattar sist" eller något åt det hållet. På det viset är jag sällan arg på en person eller situation mer än någon timme, och jag är aldrig långsur. Snarare att jag hämtar energi och försöker lära mig av varje sådan situation. Jag vet ju att det ofta ligger så mycket bakom andra människors agerande, och att jag aldrig kan ha hela bilden, så jag försöker att inte döma. Den som lider mest av ilskan är ju ändå jag själv. Därför brukar jag kunna välja att inte vara arg mer än att bara blixtra till lite snabbt.

Men som sagt, igår gick det inte att hindra. Eller så ville jag inte helt? Jag stack ut och sprang en vända efter jobbet (fortfarande i intervallform eftersom jag bygger upp mig efter skada) men det blev inte nämnvärt bättre. Jag var irriterad när jag gick och la mig och sedan vaknade jag efter bara ett par timmar och då var jag sådär förbannad att det knappt gick att ligga stilla. Jag funderade på att kliva upp och skriva ner exakt vad jag kände, men jag gjorde det aldrig. I stället gjorde jag det direkt i morse när jag hade vaknat. På en gång kändes allt lite bättre och nu känns det faktiskt helt okej.

Nu tänker jag mest på att jag längtar alldeles väldigt till nästa gång jag får springa. Jag försöker ta det varsamt och inte överbelasta, och det funkar just nu riktigt bra. Jag är uppe i totalt ungefär 15 minuters löpning nu (fördelat på 30 x 30 sekunder varvat med 30 sekunder promenad) och den korta bit som blir kvar på min runda som är 5-6 kilometer går jag.