MIN CRUSH PÅ TORGEBY

Jag har gått genom livet utan särskilt många idoler eller "kändiscrusher" så där som jag tänker mig att många andra ungdomar kanske gör (?). Eller är det bara en inbillning jag har om andra? Hur som helst, såhär som nybliven 34 åring så kan jag i varje fall se att det finns en person som jag varit lite fascinerad av i många år och som jag följt alltsedan jag 2002 såg dokumentärfilmen LÖPAREN. Och det är såklart Markus Torgeby. Trots att jag har svårt för Göteborgare över lag och särskilt deras dialekt, så kan jag inte låta bli att fascineras.

Markus Torgeby har valt att gå sin egna väg i livet. Fri från en distraherande omvärld lever han djupt i den jämtländska skogen. Allt han äger finns i kåtan han bor i, det mesta ryms i hans ryggsäck. Livet känns enklare när dagarna handlar om enkla saker som att äta, sova och hålla sig varm. Men i ensamheten tränger sig tankarna på. Kommer eremitlivet att sätta sina spår i honom? Är han på väg att bli en enstöring? Samtidigt följer filmen Markus hårda väg att nå en landslagsplats i löpning, Genom kalla vintrar, ljusa sommarnätter och under en halvårsvistelse med höghöjdsträning i Tanzania, får vi följa Markus utveckling som löpare, hur han tvingas ut och springa även när kroppen värker.

Filmen följer Markus under två år, och sedan dess har det hänt ett och annat. Han springer fortfarande, har en familj och nu kommer snart boken. Gissa vem som ska köpa den! Häromdagen lyssnade jag på det femte poddavsnittet av löparsnack, där Markus är med och pratar om att coacha och bli coachad.