BACK AT THE OFFICE
Eftersom jag har världens kanske bästa jobb så kan jag styra ganska fritt över min tid, till viss del. Just nu har vi det lite lugnare på jobbet i och med att många har semester men eftersom jag håller på att slutföra ett projekt så passar det inte att jag är helledig just nu. Däremot går det finfint att jobba mindre, så förra veckan tog sambon och jag en liten avstickare till Stockholm i några dagar, som ni säkert märkte. Där cyklade vi en del, åt god mat, gick på Vasamuseét (Lars idé som jag motvilligt gick med på men blev positivt överraskad) och lite annat som man gör när man är ledig. Bra dagar! Sedan jobbade jag i fredags eftermiddag och i lördags, bara för att jag fick lust. Å nu är det måndag och då är jag tillbaka på kontoret på riktigt. Här sitter jag nu med min älskade espresso och ska alldeles strax kicka igång arbetsdagen på riktigt.
Jag är lite trött idag. Både i kropp och knopp. Det blev nämligen ganska sent igår kväll. Jag fick för mig att vi skulle cykla ut till Rörnäset (utanför Fanbyn i Bräcke kommun) där lillasyster lillstrumpa och hennes L håller på och bygger stuga. Eftersom just nämnda syster hade fullt upp med byggnationerna och inte var så alert på mobilen så blev klockan nästan 17 innan vi trampade iväg och sträckan enkel väg skulle vara ungefär 4,5 mil (blev 43 km enligt min klocka). Vi tog E14 i princip hela vägen, vilket innebar enkel cykling på nästintill platt landskap (asfaltsväg) i drygt 3 mil och sedan var det lite småkuperat sist delen. Jag tyckte att det var ganska meditativt att bara mala på medan Lars tyckte att det var ganska trist. Nåväl, fram kom vi iallafall efter en timme och fyrtio minuter, och hade turen att bli bjudna på både middag och efterrätt. Nu var det till att hålla igen lite för att cykla hem proppmätt skulle ju inte bli någon trevlig upplevelse. Sagt och gjort, en liten bit abborre som E fiskat upp och tillagat slank ner, och givetvis tog jag även kaffe och jordgubbar med grädde - mycket gott!
Under middagen resonerades fram och tillbaka vilken väg som skulle vara bäst att cykla hemåt. Familjen Olofsson tipsade om fin grusvägscykling. Vi skulle kunna åka först genom skogen till Pilgrimstad för att där korsa E14 och åka på nersidan järnvägen hela vägen till Brunflo. L som ogillar asfaltstramp blev givetvis snabbt övertygad medan jag som gillar asfalt var lite mer tveksam, men jag gav mig såklart vilket var tur. Det var nämligen otroligt fin grusvägscykling som vi fick uppleva och knappt en bil så långt ögat nådde. Att cykla E14 hade dessutom varit nästintill livsfarligt. Solen stod lågt vilket hade försvårat för bilisterna att se oss längs vägkanten. Vägbeskrivningarna var ungefär lika många som medlemmarna i familjen Olofsson, men efter ett antal repetitioner så gav vi oss av och det var egentligen inte alls svårt att hitta rätt. Det var två korsningar där jag tvekade men valde att följa Lars och det visade sig vara helt rätt. När vi väl kom till Brunflo så hade jag fått feeling och när L föreslog att vi skulle ta vändan över Marieby, Vallsundsbron och Frösön så var jag på trots att det skulle bli lite längre. Vi hann precis hem innan mörkret föll och då hade det tickat in 94 kilometer på "cyklingskontot".
Det blev en på alla sätt jättebra kväll. Kul att få träffa folket och titta på stugan igen, de hade hunnit en del sedan jag var där sist för ett par veckor sedan. Att min kropp också känns riktigt stark just nu gjorde det inte precis sämre. Jag kunde trampa på ganska obehindrat, det går ju inte så himla snabbt men jag är verkligen seg och kan mala på. Stundtals kände jag mig oövervinnerlig, ni vet sådär så att man får för sig att man skulle kunna fortsätta ungefär hur länge som helst. Den känslan försvann dock snabbt när jag skulle av cykeln utanför garaget hemma. Jag hade stelnat ihop totalt i höftböjaren och fick knappt benet över ramen. Men men, lyckan är bra så länge den varar!
Jag är lite trött idag. Både i kropp och knopp. Det blev nämligen ganska sent igår kväll. Jag fick för mig att vi skulle cykla ut till Rörnäset (utanför Fanbyn i Bräcke kommun) där lillasyster lillstrumpa och hennes L håller på och bygger stuga. Eftersom just nämnda syster hade fullt upp med byggnationerna och inte var så alert på mobilen så blev klockan nästan 17 innan vi trampade iväg och sträckan enkel väg skulle vara ungefär 4,5 mil (blev 43 km enligt min klocka). Vi tog E14 i princip hela vägen, vilket innebar enkel cykling på nästintill platt landskap (asfaltsväg) i drygt 3 mil och sedan var det lite småkuperat sist delen. Jag tyckte att det var ganska meditativt att bara mala på medan Lars tyckte att det var ganska trist. Nåväl, fram kom vi iallafall efter en timme och fyrtio minuter, och hade turen att bli bjudna på både middag och efterrätt. Nu var det till att hålla igen lite för att cykla hem proppmätt skulle ju inte bli någon trevlig upplevelse. Sagt och gjort, en liten bit abborre som E fiskat upp och tillagat slank ner, och givetvis tog jag även kaffe och jordgubbar med grädde - mycket gott!
Östersund-Fanbyn (kör mot Bräcke) längs E14 och sedan vidare mot Samsta på slingrig väg sista biten
Under middagen resonerades fram och tillbaka vilken väg som skulle vara bäst att cykla hemåt. Familjen Olofsson tipsade om fin grusvägscykling. Vi skulle kunna åka först genom skogen till Pilgrimstad för att där korsa E14 och åka på nersidan järnvägen hela vägen till Brunflo. L som ogillar asfaltstramp blev givetvis snabbt övertygad medan jag som gillar asfalt var lite mer tveksam, men jag gav mig såklart vilket var tur. Det var nämligen otroligt fin grusvägscykling som vi fick uppleva och knappt en bil så långt ögat nådde. Att cykla E14 hade dessutom varit nästintill livsfarligt. Solen stod lågt vilket hade försvårat för bilisterna att se oss längs vägkanten. Vägbeskrivningarna var ungefär lika många som medlemmarna i familjen Olofsson, men efter ett antal repetitioner så gav vi oss av och det var egentligen inte alls svårt att hitta rätt. Det var två korsningar där jag tvekade men valde att följa Lars och det visade sig vara helt rätt. När vi väl kom till Brunflo så hade jag fått feeling och när L föreslog att vi skulle ta vändan över Marieby, Vallsundsbron och Frösön så var jag på trots att det skulle bli lite längre. Vi hann precis hem innan mörkret föll och då hade det tickat in 94 kilometer på "cyklingskontot".
Det blev en på alla sätt jättebra kväll. Kul att få träffa folket och titta på stugan igen, de hade hunnit en del sedan jag var där sist för ett par veckor sedan. Att min kropp också känns riktigt stark just nu gjorde det inte precis sämre. Jag kunde trampa på ganska obehindrat, det går ju inte så himla snabbt men jag är verkligen seg och kan mala på. Stundtals kände jag mig oövervinnerlig, ni vet sådär så att man får för sig att man skulle kunna fortsätta ungefär hur länge som helst. Den känslan försvann dock snabbt när jag skulle av cykeln utanför garaget hemma. Jag hade stelnat ihop totalt i höftböjaren och fick knappt benet över ramen. Men men, lyckan är bra så länge den varar!
Kommentarer