DET HÄR HÅRET
Om det är något jag får mycket kommentarer kring när det gäller mitt utseende, så är det håret. Det är kanske inte så konstigt heller med tanke på att det ofta byter skepnad och det gör folk förvirrade. Förmodligen tror de att det är jag som varit hos frisören och bytt frisyr typ varje vecka. Jag har en historia av en inte helt konfliktfri relation med mitt hår, om man nu kan sägas ha en relation med hår? Men sedan jag fyllde trettio så har den liksom mycket annat trillat på plats. Jag försöker nu dra nytta av de fördelar som mitt hår har, i stället för att irritera mig på nackdelarna. Att tänka positivt och vända negativa tankebanor har jag ju skrivit om förut, och det går verkligen att använda sig av på fler sätt än bara när det gäller träning.
Såhär är det. Jag har mycket hår. Jag menar verkligen MYCKET. Förut när jag var hos frisören, på den tiden jag hade långt hår, fick de vara två personer som fönade och plattade varsin sida av håret för att ha en chans att bli klara i tid. Det var vid förstagångsbesök på nytt ställe. De som haft mig tidigare vet att de måste boka av mer tid för mitt hår än för de flesta andra. Samma sak gäller om jag ska göra slingor. Det tar sådan tid att få färg i allt hår att det riskerar att få olika färg på sidorna eftersom den ena sidan får sitta i mycket längre.
Förutom att jag har väldigt mycket hår (det vill säga många strån) så är varje hårstrå grovt och liksom strävt. Det trasslar ihop sig på nolltid. Tänkt nästan som manen på en häst. Dessutom är det lockigt, fast inte sådär jämnt lockigt som när en permanentar utan vissa partier har som små korkskruvar och på andra ställen finns det testar som nästan är helt raka. Till exempel är mitt hår i nacken av en mjukare och finare kvalitet än håret på huvudet, och nästan helt rakt. Det gör att när jag har långt hår ser håret undertill ut att vara ditsatt. Det ser inte ut att tillhöra mig och pudelkrullet på toppen, utan en kan tro att jag har extensions. Därför hade jag sällan utsläppt hår när jag var långhårig, bara om jag hade plattat allt hår med plattång så att det "hörde ihop".
För ungefär två år sedan började jag vägen mot ett kortare hår. Eftersom min dåvarande frisör "vägrade" att klippa kort (vi känner varandra privat och hon var rädd att jag skulle blir arg på henne om jag blev missnöjd med frisyren) så gick jag vägen via en lång page, men så förra sommaren bytte jag frisör och beordrade en rejäl kapning. Den nya frisyren, med ett lockigt burr uppe på huvudet och kort på sidorna och bak passade mig så bra. Jag var otroligt nöjd. Dels var det lättskött, vilket var mitt huvudkriterium, jag lägger nämligen minimalt med tid i vardagen på fix. Upp ur sängen och ruffssa till är min melodi. (När jag hade långt sov jag i min lilla-my-knut och på morgonen drog jag bara med fingrarna genom håret uppåt för att liksom fästa upp det som gnuggats ner). Sedan passade det min personlighet, tyckte jag själv i alla fall. Frisyren var lite som jag, ett oborstat yrväder.
Men faktum är att jag jag tappar tålamodet snabbt och behöver omväxling. Så hur bra det än var så ledsnade jag. Så sedan i våras så sparar jag ut håret. Men jag försöker både äta kakan och ha den kvar, jag fortsätter nämligen med att ha det kort undertill. Det har massvis med fördelar! Dels kan jag variera frisyren ännu mer än jag redan kan med anledning av att jag kan ha både lockigt och rakt. Nu kan jag dessutom med ett enkelt handgrepp fästa upp lockarna så att det ser ut som om jag har en kort frisyr. Nästa dag kan jag "fälla ner" håret och ha långt. Eller ja, så långt har det ju inte hunnit bli ännu men ni kanske förstår principen?!
Det är dessutom så praktiskt! Att ha massor av hår är varmt. Att ha en undercut (kort under) gör ju att jag blir av med nästan hälften av håret, vilket är mycket skönt. Särskilt när en tränar och svettas. Så, jag vill hylla mitt hår som är både slitstarkt, tåligt och har en egen stark vilja. Lite som mig alltså. Jag vet aldrig riktigt hur det kommer att se ut när jag vaknar i morgon. Det var förut ett irritationsmoment, numera har jag lärt mig go-with-the-flow! Vissa dagar är det nästan platt och andra dagar så lockigt att jag vet inte vad. Jag har slutat kämpa emot utan låter det vara lite som det vill, med viss hjälp förstås för att inte se alldeles för bananas ut.
Jag har just nu egentligen vad som kanske kallas kort page, men tack vare min undercut kan jag enkelt fälla allt hår åt ena sidan och fästa upp lockarna, då vips skapas illusionen av en riktigt kort frisyr
Såhär är det. Jag har mycket hår. Jag menar verkligen MYCKET. Förut när jag var hos frisören, på den tiden jag hade långt hår, fick de vara två personer som fönade och plattade varsin sida av håret för att ha en chans att bli klara i tid. Det var vid förstagångsbesök på nytt ställe. De som haft mig tidigare vet att de måste boka av mer tid för mitt hår än för de flesta andra. Samma sak gäller om jag ska göra slingor. Det tar sådan tid att få färg i allt hår att det riskerar att få olika färg på sidorna eftersom den ena sidan får sitta i mycket längre.
Förutom att jag har väldigt mycket hår (det vill säga många strån) så är varje hårstrå grovt och liksom strävt. Det trasslar ihop sig på nolltid. Tänkt nästan som manen på en häst. Dessutom är det lockigt, fast inte sådär jämnt lockigt som när en permanentar utan vissa partier har som små korkskruvar och på andra ställen finns det testar som nästan är helt raka. Till exempel är mitt hår i nacken av en mjukare och finare kvalitet än håret på huvudet, och nästan helt rakt. Det gör att när jag har långt hår ser håret undertill ut att vara ditsatt. Det ser inte ut att tillhöra mig och pudelkrullet på toppen, utan en kan tro att jag har extensions. Därför hade jag sällan utsläppt hår när jag var långhårig, bara om jag hade plattat allt hår med plattång så att det "hörde ihop".
För ungefär två år sedan började jag vägen mot ett kortare hår. Eftersom min dåvarande frisör "vägrade" att klippa kort (vi känner varandra privat och hon var rädd att jag skulle blir arg på henne om jag blev missnöjd med frisyren) så gick jag vägen via en lång page, men så förra sommaren bytte jag frisör och beordrade en rejäl kapning. Den nya frisyren, med ett lockigt burr uppe på huvudet och kort på sidorna och bak passade mig så bra. Jag var otroligt nöjd. Dels var det lättskött, vilket var mitt huvudkriterium, jag lägger nämligen minimalt med tid i vardagen på fix. Upp ur sängen och ruffssa till är min melodi. (När jag hade långt sov jag i min lilla-my-knut och på morgonen drog jag bara med fingrarna genom håret uppåt för att liksom fästa upp det som gnuggats ner). Sedan passade det min personlighet, tyckte jag själv i alla fall. Frisyren var lite som jag, ett oborstat yrväder.
Men faktum är att jag jag tappar tålamodet snabbt och behöver omväxling. Så hur bra det än var så ledsnade jag. Så sedan i våras så sparar jag ut håret. Men jag försöker både äta kakan och ha den kvar, jag fortsätter nämligen med att ha det kort undertill. Det har massvis med fördelar! Dels kan jag variera frisyren ännu mer än jag redan kan med anledning av att jag kan ha både lockigt och rakt. Nu kan jag dessutom med ett enkelt handgrepp fästa upp lockarna så att det ser ut som om jag har en kort frisyr. Nästa dag kan jag "fälla ner" håret och ha långt. Eller ja, så långt har det ju inte hunnit bli ännu men ni kanske förstår principen?!
Det är dessutom så praktiskt! Att ha massor av hår är varmt. Att ha en undercut (kort under) gör ju att jag blir av med nästan hälften av håret, vilket är mycket skönt. Särskilt när en tränar och svettas. Så, jag vill hylla mitt hår som är både slitstarkt, tåligt och har en egen stark vilja. Lite som mig alltså. Jag vet aldrig riktigt hur det kommer att se ut när jag vaknar i morgon. Det var förut ett irritationsmoment, numera har jag lärt mig go-with-the-flow! Vissa dagar är det nästan platt och andra dagar så lockigt att jag vet inte vad. Jag har slutat kämpa emot utan låter det vara lite som det vill, med viss hjälp förstås för att inte se alldeles för bananas ut.
Kommentarer