SUNDAY MORNINGRIDE

Veckans viktigaste pass har de nog blivit, de där myspassen på cykel då jag kör efter dagsform, snabbare ibland och superlångsamt ibland. Jag lyssnar på en podd eller två. Tänker, känner, är. Njuter av stunden, av ensamheten. Att jag sätter takt och ton för träningen, att jag bestämmer, har makten, att det är jag som väljer. Det ger mig en känsla som jag tar med mig i vardagen. En känsla som är så viktig för mig att känna trygghet i de dagar allt snurrar och jag har allt annat än kontroll. I situationer där jag inte kan bestämma eller ens påverka det minsta.

Söndagens morgonpass var precis allt det. Jag var lycklig, där då och efteråt. Livet kändes på något sätt fullkomligt. Som om jag lade den sista pusselbiten på plats. Det betyder inte på något sätt att cyklingen på lördagen med L inte var bra, eller hemmastyrkan jag körde tidigare i veckan. Allt behövs och gör att jag mår bra. Det fyller bara olika funktioner.