EN RIKTIG KÖJJDAG
...som pappa skulle ha sagt!
Ja, idag har jag planerat en riktig hemmadag, nerbäddad i soffan under filten med en kopp kaffe eller tre. Vinterstudion har premiär och nu är det dags för mig, som annars tittar minimalt på TV att ta igen min årsranson. Men dagen började inte riktigt som jag hade tänkt. När jag slog igång wifit på mobilen i sängen så poppade det upp att ekot sände extra med anledning av terrordåden i Paris. Jag gick in på dn-appen och läste om vad som hänt och sedan skummade jag mina sociala flöden med blandade känslor. Det som har hänt är förfärligt, inget snack om saken. Den kärlek och omtanke som visas i mina flöden är fantastisk, inget ont i det heller. Men ändå är det något i mig som gnager. Jag blir sällan politisk här och jag tror sällan att jag ger uttryck för det i vardagen heller. Idag blir jag kanske lite politisk.
Det som hänt i Paris i natt är nästintill vardag på många platser på vårt jordklot. Människor är på flykt i världen på grund av just sådana här fasansfulla saker. Ändå tycker många att dessa människor inget har att göra här. En del tycker inte ens att de är människor. Att de inte är värda att leva. För bara en vecka sedan hörde jag en man säga att USA och Ryssland borde bomba bort en stor del av världen för ingen skulle sakna den. Det var bland det värsta jag har hört. Det vittnar om en människosyn som är så avskyvärd att jag skäms. Att vara där och bomba är väl precis vad just dessa stormakter gör? De fortsätter i princip sitt kalla krig men på det fegaste sättet av alla - att låta andra slåss men stå bakom och heja på och stötta varsin sida. Människor i Syrien är lika mycket människor som fransoser eller svenskar eller någon annan nationalitet. Det tänker jag på idag och det hoppas jag att ni som läser det här också tänker. Medmänsklighet, sug lite på det ordet.
Ett litet leende på läpparna men också en liten klump i magen idag. Nu ska jag titta på Vinterstudion en stund och dricka mera kaffe. Sprid kärlek idag. Världen behöver mera kärlek. Hela världen.
Ja, idag har jag planerat en riktig hemmadag, nerbäddad i soffan under filten med en kopp kaffe eller tre. Vinterstudion har premiär och nu är det dags för mig, som annars tittar minimalt på TV att ta igen min årsranson. Men dagen började inte riktigt som jag hade tänkt. När jag slog igång wifit på mobilen i sängen så poppade det upp att ekot sände extra med anledning av terrordåden i Paris. Jag gick in på dn-appen och läste om vad som hänt och sedan skummade jag mina sociala flöden med blandade känslor. Det som har hänt är förfärligt, inget snack om saken. Den kärlek och omtanke som visas i mina flöden är fantastisk, inget ont i det heller. Men ändå är det något i mig som gnager. Jag blir sällan politisk här och jag tror sällan att jag ger uttryck för det i vardagen heller. Idag blir jag kanske lite politisk.
Det som hänt i Paris i natt är nästintill vardag på många platser på vårt jordklot. Människor är på flykt i världen på grund av just sådana här fasansfulla saker. Ändå tycker många att dessa människor inget har att göra här. En del tycker inte ens att de är människor. Att de inte är värda att leva. För bara en vecka sedan hörde jag en man säga att USA och Ryssland borde bomba bort en stor del av världen för ingen skulle sakna den. Det var bland det värsta jag har hört. Det vittnar om en människosyn som är så avskyvärd att jag skäms. Att vara där och bomba är väl precis vad just dessa stormakter gör? De fortsätter i princip sitt kalla krig men på det fegaste sättet av alla - att låta andra slåss men stå bakom och heja på och stötta varsin sida. Människor i Syrien är lika mycket människor som fransoser eller svenskar eller någon annan nationalitet. Det tänker jag på idag och det hoppas jag att ni som läser det här också tänker. Medmänsklighet, sug lite på det ordet.
Kommentarer