Vad kan vi motionärer lära oss av eliten?
Det pratas mycket om att det finns en trend bland motionärer idag om att träna så likt eliten som möjligt. Inspiration finns överallt! På sociala medier, i träningsmagasin (print och webb) och i poddar ombeds idrottare berätta om en vanlig träningsvecka. Det sägs också att det är en trend att allt fler (som redan tränar) tränar mer och vill tävla på längre distanser. Ett marathon "räcker inte längre" utan det ska tävlas i triathlon, gärna den längsta distansen. Ni vet den som avslutas med att en springer maran efter att först ha simmat och cyklat jättelångt också. Idag är det dags för ett inlägg i min lilla novemberserie här på bloggen, som inleddes förra veckan med Löpningen - vad ger den dig?
2011 i mitt livs form! Jag hade löptränat i drygt 8 månader och såg fram emot att springa riktigt fort på Tjejmilen. Jag hade i bakhuvudet att bristen på återhämtning och sömn veckorna inpå loppet var mycket bristfällig och mycket riktigt kunde jag inte alls prestera som jag hoppats
Träning är livsfarligt?
Kritikerna menar att det här är mer eller mindre "livsfarligt". Man kan till och med uppfatta att de menar att det är all träningen som är det farliga. För att klara av att genomföra ett triathlon krävs förstås mycket träning. Många går upp tidigt och kör ett pass innan jobbet för att sedan sticka iväg även på lunchen för att köra pass nummer två. Efter en lång arbetsdag är det hem och skjutsa ungar till olika aktiviteter, laga mat, läsa läxor och så vidare. För många blir den viktiga sömnen lidande. Åtta timmar blir till sju, sex och kanske också fem. Trots att de flesta vet att hård träning kräver extra sömn för att vi ska återhämta oss. Den berömda väggen kryper allt närmre. Tillslut har vi bränt ut vårt nervsystem till kollaps. Vi orkar inte mera. Kritikerna menar att vi motionärer måste sluta snegla på eliten.
Ute på långpass våren 2013. Jag tränar för maran och springer långt varje helg. Här har jag förmånen att ha L med på cykel
Jag menar tvärtom att vi absolut har mycket att lära av eliten. Men det en ska komma ihåg är att elitidrott inte är friskvård, elitidrott är inte hälsa. En elitidrottare ligger hela tiden på gränsen för vad hen klarar av, vilket är ett måste för att utvecklas. Jag tror att vi kan lära oss en hel del av hur idrottare tränar och jag är en av de motionärer som tycker att den här fokuseringen på deras träningsveckor är superspännande. Däremot skulle jag aldrig försöka knycka ett upplägg och tro att jag kan träna på samma sätt.
Äntligen mot mål! Här passerar jag 38 kilometer eller något sådant i min andra och senaste (sista?) mara. Ett lopp som var tungt från första kilometern men där jag trots en dålig dag satte min bästa maratid. Kände mig ändå sjukt stark efteråt eftersom jag fullföljde loppet och kroppen var i oväntat gott skick
Vila borde vara självklar del av en träningsplanering
Sedan finns det en kanske ännu viktigare sak som jag tror att vi kan lära oss, mer än bara hur de tränar alltså, och det var egentligen det jag hade tänkt skriva om. Det handlar om hur eliten vilar. För en elitidrottare tycks vilan vara minst lika viktig som träningen, och likt kosten och träningen är vilan en självklar del av deras planering. Dels kan de under sina träningsdagar vila mellan passen, något vi vanliga motionärer som har ett arbete också, sällan kan göra i samma utsträckning. De har också bättre förutsättningar att få in tillräckligt med nattsömn. Sedan finns det givetvis elitidrottare som har småbarn och en stressig tillvaro i övrigt förstås, men generellt sett är idrotten deras arbete. Att träna, äta och vila är deras jobb.
Jag tror, som jag har skrivit förut, inte alls att det är mängden träning som är "farlig" för våra högpresterande motionärer. Våra kroppar är gjorda för rörelse. Däremot den här bristen på vila, både stunder av avkoppling under dagen och sömn på natten, är nog en stor bov i att många i slutändan bränner ut sig. Överträning är ett begrepp som egentligen borde heta något annat. Tillståndet uppstår av en rad olika saker i samverkan. På samma sätt som att utbrändhet traditionellt sällan endast beror på att det är mycket att göra på jobbet, även om det är vanligt att det är den största bidragande orsaken.
Vikten av säsongsvila
Men så har vi min kanske allra viktigaste poäng här. Jag tror att vi har mycket att lära av eliten när det kommer till längre perioder med vila. Och då pratar jag inte om att vara helt inaktiv, men att röra på sig på andra sätt och i mindre mängd. Nästan alla elitidrottare har någon form av säsongsvila, ofta en ganska lång period på en månad eller något längre. Detta är något jag i lägre grad tycker att jag ser hos motionärer. Möjligen tas det en lugnare vecka eller två efter något lopp, men att våga vila så länge som en månad tror jag är ganska ovanligt. Eller har jag fel? Är det bara så att det inte pratas om det så ofta? Säsongsvila blir förstås viktigast för högpresterande motionärer, som tävlar eller tränar väldigt hårt. För oss "vanliga", som rör på oss men inte pressar oss så tufft kan säsongsvila också vara bra, fast då kanske vi inte bör röra oss mindre utan snarare testa att träna något annat under en period för att få in den viktiga variationen och minska risken för förslitningsskador. Om vi exempelvis brukar jogga tre gånger i veckan i princip året om, så kan vi i stället lägga in längdskidåkning på vintern eller Friskis-pass under en månad på hösten.
Att tävla är kul! Att vila är viktigt. Jag var bättre på planerad långvila förut då jag satsade mer på prestation. Jag kan definitivt bli bättre på att leva som jag lär!
Bli bättre på att leva som jag lär
Jag själv då, är jag bra på det här? Ja, i varje fall var jag det. För några år sedan när jag tränade mer prestationsinriktat och satsade på att springa långt så drog jag alltid ner på löpningen under hösten. Från september och till december så tränade jag mer vad jag kände för och inte strukturerat med långpass och sådant. Mera styrketräning också. Mitt träningsår brukade sedan börja den 1 januari, vilket firades med inköp av nya löparskor. Då började också maraträningen med ett långpass i veckan och sedan körde jag på efter ett eget träningsprogram under hela våren och fram emot tävlingen. Efter en mara vilade jag minst 7 dagar från löpning oavsett om jag kände mig sliten eller inte. Ska jag vara självkritisk så har jag de sista två åren, då jag tyckt att jag inte satsat längre, också slarvat med detta. Även om jag inte tränat lika hårt, strukturerat och målmedvetet som förut, så behöver fortfarande kroppen variation. Det kan jag definitivt bli bättre på. Det här med hälsenan som jag fått dras med nu är ju ett typexempel på att jag inte skött vilan utan kört på för tidigt.
Andra som har bloggat på närliggande teman kommer här!
Kent Svensson (snabbafötter.se) skrev bra om det här med säsongsvila nyligen och påtalade vikten av att våga vila trots att motivationen inför ett nytt år kanske är på topp just nu. Läs hans inlägg här!
Och Hasse Gustafsson filosoferade kring att veckan bara har sju dagar. Var ryms vilan när en vill mycket? Läs inlägget vettja!
Och nu undrar jag förstås, vad tänker du om det här? Vad kan vi motionärer lära av eliten? Skriv gärna svaret på din blogg om du har en (kom ihåg att tipsa mig så att jag kan gå in och läsa), eller som en kommentar här. Jag är nyfiken!
Träning är livsfarligt?
Kritikerna menar att det här är mer eller mindre "livsfarligt". Man kan till och med uppfatta att de menar att det är all träningen som är det farliga. För att klara av att genomföra ett triathlon krävs förstås mycket träning. Många går upp tidigt och kör ett pass innan jobbet för att sedan sticka iväg även på lunchen för att köra pass nummer två. Efter en lång arbetsdag är det hem och skjutsa ungar till olika aktiviteter, laga mat, läsa läxor och så vidare. För många blir den viktiga sömnen lidande. Åtta timmar blir till sju, sex och kanske också fem. Trots att de flesta vet att hård träning kräver extra sömn för att vi ska återhämta oss. Den berömda väggen kryper allt närmre. Tillslut har vi bränt ut vårt nervsystem till kollaps. Vi orkar inte mera. Kritikerna menar att vi motionärer måste sluta snegla på eliten.
Jag menar tvärtom att vi absolut har mycket att lära av eliten. Men det en ska komma ihåg är att elitidrott inte är friskvård, elitidrott är inte hälsa. En elitidrottare ligger hela tiden på gränsen för vad hen klarar av, vilket är ett måste för att utvecklas. Jag tror att vi kan lära oss en hel del av hur idrottare tränar och jag är en av de motionärer som tycker att den här fokuseringen på deras träningsveckor är superspännande. Däremot skulle jag aldrig försöka knycka ett upplägg och tro att jag kan träna på samma sätt.
Vila borde vara självklar del av en träningsplanering
Sedan finns det en kanske ännu viktigare sak som jag tror att vi kan lära oss, mer än bara hur de tränar alltså, och det var egentligen det jag hade tänkt skriva om. Det handlar om hur eliten vilar. För en elitidrottare tycks vilan vara minst lika viktig som träningen, och likt kosten och träningen är vilan en självklar del av deras planering. Dels kan de under sina träningsdagar vila mellan passen, något vi vanliga motionärer som har ett arbete också, sällan kan göra i samma utsträckning. De har också bättre förutsättningar att få in tillräckligt med nattsömn. Sedan finns det givetvis elitidrottare som har småbarn och en stressig tillvaro i övrigt förstås, men generellt sett är idrotten deras arbete. Att träna, äta och vila är deras jobb.
Jag tror, som jag har skrivit förut, inte alls att det är mängden träning som är "farlig" för våra högpresterande motionärer. Våra kroppar är gjorda för rörelse. Däremot den här bristen på vila, både stunder av avkoppling under dagen och sömn på natten, är nog en stor bov i att många i slutändan bränner ut sig. Överträning är ett begrepp som egentligen borde heta något annat. Tillståndet uppstår av en rad olika saker i samverkan. På samma sätt som att utbrändhet traditionellt sällan endast beror på att det är mycket att göra på jobbet, även om det är vanligt att det är den största bidragande orsaken.
Vikten av säsongsvila
Men så har vi min kanske allra viktigaste poäng här. Jag tror att vi har mycket att lära av eliten när det kommer till längre perioder med vila. Och då pratar jag inte om att vara helt inaktiv, men att röra på sig på andra sätt och i mindre mängd. Nästan alla elitidrottare har någon form av säsongsvila, ofta en ganska lång period på en månad eller något längre. Detta är något jag i lägre grad tycker att jag ser hos motionärer. Möjligen tas det en lugnare vecka eller två efter något lopp, men att våga vila så länge som en månad tror jag är ganska ovanligt. Eller har jag fel? Är det bara så att det inte pratas om det så ofta? Säsongsvila blir förstås viktigast för högpresterande motionärer, som tävlar eller tränar väldigt hårt. För oss "vanliga", som rör på oss men inte pressar oss så tufft kan säsongsvila också vara bra, fast då kanske vi inte bör röra oss mindre utan snarare testa att träna något annat under en period för att få in den viktiga variationen och minska risken för förslitningsskador. Om vi exempelvis brukar jogga tre gånger i veckan i princip året om, så kan vi i stället lägga in längdskidåkning på vintern eller Friskis-pass under en månad på hösten.
Bli bättre på att leva som jag lär
Jag själv då, är jag bra på det här? Ja, i varje fall var jag det. För några år sedan när jag tränade mer prestationsinriktat och satsade på att springa långt så drog jag alltid ner på löpningen under hösten. Från september och till december så tränade jag mer vad jag kände för och inte strukturerat med långpass och sådant. Mera styrketräning också. Mitt träningsår brukade sedan börja den 1 januari, vilket firades med inköp av nya löparskor. Då började också maraträningen med ett långpass i veckan och sedan körde jag på efter ett eget träningsprogram under hela våren och fram emot tävlingen. Efter en mara vilade jag minst 7 dagar från löpning oavsett om jag kände mig sliten eller inte. Ska jag vara självkritisk så har jag de sista två åren, då jag tyckt att jag inte satsat längre, också slarvat med detta. Även om jag inte tränat lika hårt, strukturerat och målmedvetet som förut, så behöver fortfarande kroppen variation. Det kan jag definitivt bli bättre på. Det här med hälsenan som jag fått dras med nu är ju ett typexempel på att jag inte skött vilan utan kört på för tidigt.
Andra som har bloggat på närliggande teman kommer här!
Kent Svensson (snabbafötter.se) skrev bra om det här med säsongsvila nyligen och påtalade vikten av att våga vila trots att motivationen inför ett nytt år kanske är på topp just nu. Läs hans inlägg här!
Och Hasse Gustafsson filosoferade kring att veckan bara har sju dagar. Var ryms vilan när en vill mycket? Läs inlägget vettja!
Och nu undrar jag förstås, vad tänker du om det här? Vad kan vi motionärer lära av eliten? Skriv gärna svaret på din blogg om du har en (kom ihåg att tipsa mig så att jag kan gå in och läsa), eller som en kommentar här. Jag är nyfiken!
Kommentarer