LÖPARLYCKA
Jag sprang mina första kilometrar igår. Eller sprang och sprang, jag tassade, men alltså jag sprang 3 kilometer utan att avbryta för gång. Det var första gången sedan i mitten på augusti. Fyra månader utan löpning. Jag såg ett klipp på SVT när jag hade haft ont i några veckor. Det var mamma som tipsade mig om ett avsnitt "Fråga doktorn" där de tog upp hälseneproblem. Experten i programmet sa att en hälsena läker långsamt. 3 månader. Om man rehabbar den bra. Jag tänkte att han hade fel. Så lång tid tar det inte. Jag inser nu att det nog låg ett och annat i det. För det har tagit tid. Visst, jag har inte gjort allt jag borde. Jag har inte rehabbat och stretchat och så varje dag. Men ändå.
Nu sprang jag! Jag är stel i vaden idag men inte i hälsenan. Inte tillstymmelse till ont. Jag är så tacksam när jag tänker på det att jag nästan vill gråta. Jag hade en vision, en dröm, om att kunna springa på julafton, och den verkar kunna hålla. Nu ska jag inte ropa hej ännu. En gång är på sätt och vis ingen gång. Nu ska jag stretcha och massera vaden ordentligt. Jag gjorde ett rörlighetstest igår kväll och inser att vänstervaden ligger klart sämre till än höger, så jag får nog ta och göra en insats där. Men först ska jag vara glad. Lycklig rent ut. För även om det visar sig att gårdagen var en engångsföreteelse så kan upplevd glädje aldrig vara i onödan.
En annan cool grej, ni vet det där när en minst av allt vill ut och träna. Så var det igår kväll. Jag var trött och lite frusen när jag kom hem från jobbet. Absolut inte på hugget för att byta om och sticka ut. Men så gjorde jag det i varje fall. Jag hade tänkt gågga. Så precis när jag skulle hoppa i skorna så plingade det till på mobilen. Ett meddelande från min vän Ida. Träningspeppen satte in bara av att tänka på Ida. Då fick jag för mig att jag skulle testa om det funkade att tassa utan gåpauser. Jag rotade fram min gps-klocka som jag använt vid ett fåtal tillfällen de senaste månaderna, och då bara till vardags. Det fanns lite ström i den. Jag behövde den för att hålla koll på farten. För att hålla nere farten alltså. De gånger jag fått bakslag den senaste tiden så har det varit när jag glömt av mig och sprungit lite för fort. Som när jag sprang med Lars för ett tag sedan. Treminutare med lite för högt tempo även fast jag sprang betydligt långsammare än honom och han fick vända tillbaka och gå till mig på gåpauserna. Jag bestämde mig för att 7-minuterstempo skulle vara mitt mål. Höll det hyggligt. När jag stängde klockan efter 3 kilometer så visade den ett snitt på 6:49 min/km. Jag gick i ungefär 1,5 kilometer först så att hälsenan skulle vara riktigt varm och sedan gick jag ungefär en kilometer efteråt också. Happy happy happy!
Stort plus för träningskläder med reflexer så att en slipper sno på sig sånna extra. Lätt att glömma när det är bråttom
Nu sprang jag! Jag är stel i vaden idag men inte i hälsenan. Inte tillstymmelse till ont. Jag är så tacksam när jag tänker på det att jag nästan vill gråta. Jag hade en vision, en dröm, om att kunna springa på julafton, och den verkar kunna hålla. Nu ska jag inte ropa hej ännu. En gång är på sätt och vis ingen gång. Nu ska jag stretcha och massera vaden ordentligt. Jag gjorde ett rörlighetstest igår kväll och inser att vänstervaden ligger klart sämre till än höger, så jag får nog ta och göra en insats där. Men först ska jag vara glad. Lycklig rent ut. För även om det visar sig att gårdagen var en engångsföreteelse så kan upplevd glädje aldrig vara i onödan.
En annan cool grej, ni vet det där när en minst av allt vill ut och träna. Så var det igår kväll. Jag var trött och lite frusen när jag kom hem från jobbet. Absolut inte på hugget för att byta om och sticka ut. Men så gjorde jag det i varje fall. Jag hade tänkt gågga. Så precis när jag skulle hoppa i skorna så plingade det till på mobilen. Ett meddelande från min vän Ida. Träningspeppen satte in bara av att tänka på Ida. Då fick jag för mig att jag skulle testa om det funkade att tassa utan gåpauser. Jag rotade fram min gps-klocka som jag använt vid ett fåtal tillfällen de senaste månaderna, och då bara till vardags. Det fanns lite ström i den. Jag behövde den för att hålla koll på farten. För att hålla nere farten alltså. De gånger jag fått bakslag den senaste tiden så har det varit när jag glömt av mig och sprungit lite för fort. Som när jag sprang med Lars för ett tag sedan. Treminutare med lite för högt tempo även fast jag sprang betydligt långsammare än honom och han fick vända tillbaka och gå till mig på gåpauserna. Jag bestämde mig för att 7-minuterstempo skulle vara mitt mål. Höll det hyggligt. När jag stängde klockan efter 3 kilometer så visade den ett snitt på 6:49 min/km. Jag gick i ungefär 1,5 kilometer först så att hälsenan skulle vara riktigt varm och sedan gick jag ungefär en kilometer efteråt också. Happy happy happy!
Kommentarer