ORO I KROPPEN
Den här veckan har jag knappt rört på mig alls. Jag har hundra ursäkter såklart nu för varför det blivit så, det brukar en ju ha, till exempel så har det varit väldigt kallt. Klart under minus tjugo och det är kallt på riktigt. Sedan har jag varit på tjänsteresa. Sedan har jag blivit bestulen på min cykel så jag har haft svårt att styra över min egen tid när det gäller att åka till och från jobbet, då det måste fungera med Lars tider också. Ja ni hör ju. Jag har fler grejor att rabbla upp men jag tror att ni fattar att allt egentligen bara är bullshit för självklart hade jag kunnat avsätta en kvart för hemmaträning om jag bara hade tagit tag i det.
Till mig själv har jag varje dag sagt att det inte skadar att vila i några dagar. Nu har jag egentligen inget att vila upp mig ifrån för jag har varken tränat särskilt mycket eller hårt innan, men ni vet det är sådant en säger till sig själv för att det ska kännas bra. Och bra har jag tyckts att det har känts för jag har inget tvång kopplat till min träning. Jag har inga hjärnspöken som gnager och ger mig ångest för att jag inte har rört på mig. Och det är ju bra. Om jag hade haft ett specifikt mål och en träningsplan hade det kanske känts annorlunda men jag rör ju på mig för att må bra i kropp och knopp.
Men nu kommer vi till det stora MEN:et. När en som är van att röra på sig inte gör det på ett par dagar så händer det grejor. Jag har varit på sämre humör i veckan, lite sammanbiten sa min sambo, och jag har själv känt av att en form av oro smugit sig på kroppen. Jag tänkte inte på det så mycket och blev först igår kväll påmind om sambandet med den utebliva träningen. Jag trodde att det var något annat. För då igår, då jag återigen var mycket nära att rättfärdiga ännu en dag utan rörelse men piskade mig själv att köra ett kort tabatapass hemma i lägenheten, det var då allt liksom släppte. Humöret gick upp och kroppen slappnade av på ett sätt den inte har gjort på flera dagar. Jag har sovit dåligt några nätter också. Jag somnar bra men har vaknat tidigt tidigt varje morgon och sedan åkt in och ut i sömnen. Det är säkert också ett resultat av oron i kroppen, den uteblivna fysiska rörelsen som jag är van vid.
Och det är ju så dumt egentligen. För jag vet ju det här. Herregud jag fyller ju 35 om mindre än en månad och en del grejor om mig själv har jag ändå lyckats lära mig under de här åren. Att jag mår bäst av lite lagom rörelse dagligen är en av de lärdomarna. Då är det ju hiskeligt konstigt att jag så lätt glömmer det lite då och då och måste få sådana här aha-upplevelser. Så dumt alltså. Så dumt.
Sammanbiten av tusen olika skäl. Så dumt att glömma bort att den bästa medicinen är så lättillgänglig - RÖRELSE!
Till mig själv har jag varje dag sagt att det inte skadar att vila i några dagar. Nu har jag egentligen inget att vila upp mig ifrån för jag har varken tränat särskilt mycket eller hårt innan, men ni vet det är sådant en säger till sig själv för att det ska kännas bra. Och bra har jag tyckts att det har känts för jag har inget tvång kopplat till min träning. Jag har inga hjärnspöken som gnager och ger mig ångest för att jag inte har rört på mig. Och det är ju bra. Om jag hade haft ett specifikt mål och en träningsplan hade det kanske känts annorlunda men jag rör ju på mig för att må bra i kropp och knopp.
Men nu kommer vi till det stora MEN:et. När en som är van att röra på sig inte gör det på ett par dagar så händer det grejor. Jag har varit på sämre humör i veckan, lite sammanbiten sa min sambo, och jag har själv känt av att en form av oro smugit sig på kroppen. Jag tänkte inte på det så mycket och blev först igår kväll påmind om sambandet med den utebliva träningen. Jag trodde att det var något annat. För då igår, då jag återigen var mycket nära att rättfärdiga ännu en dag utan rörelse men piskade mig själv att köra ett kort tabatapass hemma i lägenheten, det var då allt liksom släppte. Humöret gick upp och kroppen slappnade av på ett sätt den inte har gjort på flera dagar. Jag har sovit dåligt några nätter också. Jag somnar bra men har vaknat tidigt tidigt varje morgon och sedan åkt in och ut i sömnen. Det är säkert också ett resultat av oron i kroppen, den uteblivna fysiska rörelsen som jag är van vid.
Och det är ju så dumt egentligen. För jag vet ju det här. Herregud jag fyller ju 35 om mindre än en månad och en del grejor om mig själv har jag ändå lyckats lära mig under de här åren. Att jag mår bäst av lite lagom rörelse dagligen är en av de lärdomarna. Då är det ju hiskeligt konstigt att jag så lätt glömmer det lite då och då och måste få sådana här aha-upplevelser. Så dumt alltså. Så dumt.
Kommentarer