CYKELLYCKA NU IGEN
Jag har en ambition om att cykla en gång varje vecka, helst på helgen för att vara ute och lapa friskluft så mycket som möjligt. Nu blir det som bekant inte alltid som en har tänkt sig, så när jag idag satte mig på sadeln så var det två veckor sedan sist.
Att jag skulle cykla idag var ganska givet. Redan igår kväll då vi var på bio och sedan gick ut och käkade så vandrade mina tankar iväg lite eftersom jag verkligen längtade till passet idag. Men så i morse blev det lite som det ofta blir för mig. Jag börjar stöka med en massa annat och det drar ut på tiden. Typ vika tvätt, vattna blommor, hänga tvätt och torka av bänkarna i köket. Det är absolut sådant som behöver göras men kanske inte nödvändigtvis just där och då. Läste du Elnas inlägg tidigare i veckan om allt det där runt omkring och att drälla? Stor igenkänningsfaktor för min del där alltså.
Nåväl, jag kom ut på cykeln tillslut, efter att ha brottats med att komma i alla kläder. Som vanligt var jag nästan svettig efter den proceduren. När jag väl krånglat mig i cykelskorna och lyckats dra igen överdragen inser jag att jag glömt vintersulorna och får börja om. Det är lite knepigt för en med höga fotvalv att komma ner i vissa skor och särskilt nu när skohornet gått sönder. Men med mycket vilja så gick det. Vädret såg på morgonkvisten ganska ostadigt ut med en temperatur runt nollan och snö i luften. Ibland är det bra att drälla omkring för när jag var klar med alla bestyr så hade molnen skingrats och istället sken solen från en nästan klarblå himmel. Jag drog vändan runt Brunflo kyrka med några bonussvängar på vägen dit vilket gjorde att jag tillslut kunde ticka in 2 timmar cykel på träningskontot idag.
Efteråt skrev jag på instagram (@saraeborg heter jag där) att det pirrar i kroppen just nu bara av att jag börjat tänka på några möjliga, spännande mål till sommaren. Det var väldigt länge sedan jag kände det här suget som jag gör nu och jag inser att jag tydligen mår rätt så bra av att ha målsättningar för min träning. Det jag tänker på nu är främst Ultravasan 45 som skulle vara så kul att få springa. Jag har inte vågat fastställa det riktigt än eftersom jag inte är helt återhämtad min vänstervad och hälsena ännu, men jag tror och hoppas att det ska vara möjligt. Planen är att springa två gånger i veckan och komplettera konditionsträningen med längdskidor så länge snön finns kvar och cykel på det. Två pass kan låta lite men faktum är att jag inför min första mara i snitt hade tränat 2,4 gånger/vecka i 5 månader. Så jag vet att det går. Bara det här att kunna kalla mig "långdistansare" igen gör massor för mitt psyke. Mycket mer än jag trodde faktiskt. Att jag är bra på uthållighet och mindre bra på fart och explosivitet är ingen hemlighet, men då jag de senaste åren inte sysslat med långdistans så har jag tappat bort min identitet lite inser jag. Jag mår bra i knoppen nu av att ha hittat tillbaka till den. Att cykla i två timmar är inte långpass för en cyklist. Men för en löpare som alternativtränar kan det definitivt räknas som långpass och är det något jag behöver göra inför Ultravasan så är det att samla distans, vilket jag har påbörjat nu.
När jag kom in efter cyklingen skannade jag som vanligt av mina sociala kanaler och möttes av den glada nyheten att Glenn och Gustaf fått en lillebror. Min kusin Maria och hennes Emil har blivit föräldrar till en Gordon. Grattis i massor!
Att jag skulle cykla idag var ganska givet. Redan igår kväll då vi var på bio och sedan gick ut och käkade så vandrade mina tankar iväg lite eftersom jag verkligen längtade till passet idag. Men så i morse blev det lite som det ofta blir för mig. Jag börjar stöka med en massa annat och det drar ut på tiden. Typ vika tvätt, vattna blommor, hänga tvätt och torka av bänkarna i köket. Det är absolut sådant som behöver göras men kanske inte nödvändigtvis just där och då. Läste du Elnas inlägg tidigare i veckan om allt det där runt omkring och att drälla? Stor igenkänningsfaktor för min del där alltså.
Nåväl, jag kom ut på cykeln tillslut, efter att ha brottats med att komma i alla kläder. Som vanligt var jag nästan svettig efter den proceduren. När jag väl krånglat mig i cykelskorna och lyckats dra igen överdragen inser jag att jag glömt vintersulorna och får börja om. Det är lite knepigt för en med höga fotvalv att komma ner i vissa skor och särskilt nu när skohornet gått sönder. Men med mycket vilja så gick det. Vädret såg på morgonkvisten ganska ostadigt ut med en temperatur runt nollan och snö i luften. Ibland är det bra att drälla omkring för när jag var klar med alla bestyr så hade molnen skingrats och istället sken solen från en nästan klarblå himmel. Jag drog vändan runt Brunflo kyrka med några bonussvängar på vägen dit vilket gjorde att jag tillslut kunde ticka in 2 timmar cykel på träningskontot idag.
Efteråt skrev jag på instagram (@saraeborg heter jag där) att det pirrar i kroppen just nu bara av att jag börjat tänka på några möjliga, spännande mål till sommaren. Det var väldigt länge sedan jag kände det här suget som jag gör nu och jag inser att jag tydligen mår rätt så bra av att ha målsättningar för min träning. Det jag tänker på nu är främst Ultravasan 45 som skulle vara så kul att få springa. Jag har inte vågat fastställa det riktigt än eftersom jag inte är helt återhämtad min vänstervad och hälsena ännu, men jag tror och hoppas att det ska vara möjligt. Planen är att springa två gånger i veckan och komplettera konditionsträningen med längdskidor så länge snön finns kvar och cykel på det. Två pass kan låta lite men faktum är att jag inför min första mara i snitt hade tränat 2,4 gånger/vecka i 5 månader. Så jag vet att det går. Bara det här att kunna kalla mig "långdistansare" igen gör massor för mitt psyke. Mycket mer än jag trodde faktiskt. Att jag är bra på uthållighet och mindre bra på fart och explosivitet är ingen hemlighet, men då jag de senaste åren inte sysslat med långdistans så har jag tappat bort min identitet lite inser jag. Jag mår bra i knoppen nu av att ha hittat tillbaka till den. Att cykla i två timmar är inte långpass för en cyklist. Men för en löpare som alternativtränar kan det definitivt räknas som långpass och är det något jag behöver göra inför Ultravasan så är det att samla distans, vilket jag har påbörjat nu.
När jag kom in efter cyklingen skannade jag som vanligt av mina sociala kanaler och möttes av den glada nyheten att Glenn och Gustaf fått en lillebror. Min kusin Maria och hennes Emil har blivit föräldrar till en Gordon. Grattis i massor!
Kommentarer