JÄTTEVIKTIGT

Psykisk ohälsa finns runtomkring oss men ändå pratas det fortfarande inte så öppet om det. Många av oss mår också dåligt i perioder men utan att vi söker hjälp för det eller har någon diagnos. Senast för någon vecka sedan pratade jag och min svägerska om det att en inte ska gå runt och tänka så mycket om andra för vi vet egentligen ingenting om hur hen har det. Det vi ser utifrån är inte nödvändigtvis den verklighet hen lever i just för att det ligger så mycket skam runt att må dåligt.

Jag har i perioder i mitt liv haft det tungt men inte så att jag skulle klassa det som allvarligt. Mer kanske som vi nästan alla säkert känner då och då (?). Fast vad vet jag, vi pratar ju inte om sådant så det är ganska svårt att avgöra egentligen. Jag har aldrig gått i samtalsterapi eller så även om jag flera gånger har tänkt att det vore bra för mig. För min del tror jag att det har lite med "storasystersyndromet" att göra. Jag vill klara mig själv. Jag vill vara stark. Även fast jag i grund och botten vet att be om hjälp är att vara stark. Den första perioden som jag kan komma ihåg som tung tror jag var ungefär i 11-årsåldern och sedan kom och gick det lite under några år. Händelser i den åldern tenderar att bli så stora.

Sedan hade jag en tid när jag var någonstans mellan 24 och 28 då jag inte riktigt visste hur jag ville leva och hur jag skulle förhålla mig till mig själv och min omvärld av olika anledningar. En tid då jag började tvivla på mina egna värderingar eftersom jag uppfattade det som att jag var så väldigt olik människor i min omgivning. Jag försökte då utmana mig själv genom att göra saker som gick emot min innersta vilja. Kanske för att passa in i en mall som jag trodde att omvärlden önskade. Vi kan väl säga som så att det inte var särskilt lyckosamt. I stället för att bli nöjd över mig själv så byggde jag sakta men säkert upp ett självförakt för att jag hade blivit någon som jag egentligen inte alls gillade. Då är det lätt att hamna i en nedåtgående spiral där en till slut struntar i vad som är rätt både i ens egen världsbild och i andras och på olika sätt gör saker som gör både en själv och andra illa.

För min del har det alltid hjälpt att skriva. Det måste finnas massvis med anteckningsböcker i mina gömmor som är fulla med sådant som gjort ont. Det har varit så mycket lättare för mig att skriva än att prata och det är så jag kommit ur det. Genom att sätta ord på känslor så blir allt tydligare. Lite som att titta på sig själv utifrån. Det är alltid lättare att säga till andra vad de ska göra men när en skriver ner såhär blir det nästan som att det är någon annan en ska ge råd. Som vuxen har jag flera gånger tagit hjälp av "självhjälpsböcker" för att få verktyg för att jobba mig igenom känslorna. I böcker står de frågor en egentligen försökt undvika för att en vet att det är där knuten finns.

Att leva med psykisk ohälsa behöver inte betyda att en själv är den som i grunden mår dåligt utan det kan likaväl vara en vän eller familjemedlem. Att leva nära någon som mår dåligt är också en utmaning. Livet är inte alltid rosenskimrande rosa även om det kan se ut så utifrån. Precis som att skriva kan hjälpa den som mår dåligt ur en svacka så kan läsa vara en stor hjälp också för anhöriga. Jag har inte läst Therese Alvéns böcker, men releasen av den senaste boken JÄTTEVIKTIG tillsammans med inlägget av Elna Om att ha ångest ibland gav mig inspiration till att skriva det här.

Livet är inte alltid rosenskimrande. Inte för mig och säkert inte heller för dig. Det är JÄTTEVIKTIGT att komma ihåg att ingen är perfekt, var inte så hård mot dig själv. Det är ett råd lika mycket till mig själv som till dig