ÄR DU ALDRIG RÄDD?

Den senaste veckan har jag mötts av välmenande förmaningar om att stanna hemma, vara försiktig och inte vara ensam. Jag har mött kvinnliga vänner och bekanta som är rädda.

Den senaste tidens ökade överfall på kvinnor i Östersund har skrämt upp och skapat debatt. Vad än en tycker och gör så kan det vridas åt ena eller andra hållet. Men jag vill säga en sak till er som förvisso med gott syfte säger till mig att vara försiktig att jag tror att just det är en del i problemet. Låt mig förklara.

Ända sedan jag var liten har folk sagt till mig att vara försiktig. Jag kommer ihåg när jag hade häst uppstallad hos mina kusiner. På morgonen skjutsade mamma dit mig tidigt när hon åkte till jobbet och sedan gick jag lite drygt en kilometer hem efter att jag fodrat och släppt ut hästarna. På eftermiddagen stallet igen, direkt med bussen och sedan promenaden hem. Farmor var arg på mamma och pappa för att de lät mig gå när det var mörkt. Jag vet inte hur många gånger hon drog både den ena och den andra historien om vad som skulle kunna hända. Vad tror ni det fick för resultat, jo jag blev rädd såklart. Men tack och lov hade jag sällan något val så jag fortsatte gå i mörker och på många sätt är jag väldigt tacksam för det. För precis som med fysisk träning så blir en bra på det en övar på och jag fick till viss del träna bort min rädsla.

Är jag aldrig rädd nu då? Johodå. Ibland är jag rädd i min egen lägenhet. Tror att det finns monster under sängen och sånt. Fast nu har jag löst det med att ha byggda sänglådor som är proppfulla med sängkläder och handdukar. Men ibland tror jag att någon är i min garderob. Jag är rädd ibland när jag är ute också. Inte så mycket när jag ser människor utan mest när jag inte ser någon men känner lukten. Ni vet när en springer i skoger och allt är tyst och fridfullt och så plötsligt känns doften av cigarettrök. Då tänker jag att det står någon bakom ett träd och iakttar mig, vilket det kanske faktiskt också stämmer.

Men är det inte bra då att vara försiktig och tänka på konsekvenser när en är ute? Självklart. Det jag vänder mig emot är det här med att kvinnor uppmanas att vara försiktiga så till den grad att vi blir rädda. För det är vad som händer. När vi matas med allt vi kan råka ut för ända från att vi är små så säger det sig självt att det smyger sig på en otrygghet. Och det är här jag tror att vi gör varandra en björntjänst med alla dessa välmenande förmaningar. För sist jag kollade brottsstatistiken så var överfallsvåld ute betydligt vanligare mot män. (Rätta mig om det blivit en ändring nu). Trots det hör jag sällan råd till killar som ska på krogen att de ska gå hem i grupp. Trots det hör jag sällan föräldrar prata på samma sätt med sina små pojkar som med sina flickor. Trots det har jag sällan hört en man säga att han känner sig rädd för att vara ute när det är mörkt. Just det. För vi säger inte det till män, att de ska vara försiktiga.

Det är helt okej att vara rädd. Jag är det som sagt också ibland eller till och med ganska ofta. Men jag tänker göra precis som när jag var liten, jag tänker vara ute ändå. Ju fler vi är som rör oss i det offentliga rummet desto färre möjligheter öppnas för oskyddade överfall. Jag var ute och gick i kväll. Jag såg betydligt färre än vanligt. Om det berodde på rädsla eller det slaskiga vädret vet jag inte.

Jag kommer inte säga till dig som läser att du inte ska vara rädd. Däremot vill jag be dig att tänka en extra gång på hur du uttrycker dig till barn eller inför barn. Vi behöver inte skapa fler otrygga individer i onödan. Små kommentarer i all välmening kan sätta djupa spår.

Kommentarer

Populära inlägg