Brutalt uppvaknande ur löparvilan

Jahapp, då var jag igång med löpningen igen kanske en kan säga. Emma "tvingade" med mig till gymmet igår för att köra löpbandsintervaller och trots att jag grävde djupt för att hitta en passande ursäkt så fanns ingen. Det var bara att bita ihop och köra!

Upplägget blev 10 minuter uppvärmning följt av 12 stycken trettiosekundere och slutligen 10 minuter nerjogg. Faktiskt gick intervallerna finfint men joggen var märklig. Jag hade inte riktigt kontakt med löparmusklerna så jag kände mig ostabil och liksom svajig. Framförallt på nerjoggen då jag var lite trött. Men det där brukar ordna upp sig efter ett par gånger så ingen fara på taket.

I morse när jag vaknade var vaderna brutalt stenhårda. Inte det minsta mjuka och följsamma. Jag fnissade lite igår när Emma drog den gamla frasen: Vaden känns som en fiolsträng. Idag fnissar jag inte alls. Skrattar bäst som skrattar sist har en ju hört förut. Men oavsett är det riktigt skönt att äntligen vara igång igen efter drygt en månads ofrivillig löparvila.

Kommentarer

Populära inlägg