Jag har börjat springa igen

Efter en minst sagt knackig vår med ihållande luftrörsproblem så är jag nu äntligen igång och springer igen. Jag kan nästan inte beskriva hur glad jag är över det. Det känns knasigt att något som är jobbigt kan ge ett sådant lyckorus. Det är styrka att känna att kroppen kan förflytta sig på det sätt jag vill.

Eftersom jag har mitt vänsterben och fot som inte fungerar riktigt som jag vill så tar jag det väldigt försiktigt med två pass i veckan. Jag gick på lite väl i min iver för ett tag sedan och lade två pass för nära varandra men det kände jag direkt att det gick inte alls. Nu har jag lärt mig läxan. Tror jag.

Lillstrumpa, min lillasyster Emma alltså, kör efter ett träningsprogram och jag har hoppat på det lite. Eller i varje fall ett av veckans intervallpass som vi kör tillsammans på löpband. Det andra passet springer/joggar jag själv utomhus utefter vad jag och benet känner för. Det har hittills oftast varit gågging, alltså att jag varvar snigeljogg med gång, på min ganska kuperade 5 kilometerrunda. Jag går i 5 minuter som uppvärmning och sedan har jag en intervalltimer som piper för 3 minuter jogg och 30 sekunder gåvila. Så får jag upprepa det så många gånger som det tar tills jag är tillbaka hemma.

Löpbandspassen med Emma

Är du nyfiken på hur våra löpbandspass har sett ut? Då hittar du en beskrivning av upplägget om du följer länkarna nedan. Testa gärna att springa passen och lämna en kommentar här vettja.

• Brutalt uppvaknande ur löparvilan
• Lite färg piggar alltid upp
• Fredagsfysen