Tänk att jag har sprungit marathon!
Det är nu mindre än en vecka kvar till Stockholm marathon och jag avundas alla som ska springa. Det känns väldigt avlägset att jag har sprungit så långt och att åren går. Det är tre år sedan jag stod på startlinjen till loppet senast.
Ska du springa? Sååå lyllo dig. Vilken häftig upplevelse du kommer att få vara med om. Är det första gången så är det ett helt äventyr. Har du sprungit tidigare är det fortfarande kittlande. För en mara är en mara och allt kan hända. Även för de rutinerade finns ändå en viss osäkerhet kring om en tar sig runt.
Jag har sprungit Stockholmsmaran två gånger. Den första gången var det där rekordkalla året 2012. Tänk vilken skillnad i upplevelse det var mot året efter. Jag hade inte tränat speciellt mycket löpning till mitt första lopp, jag tror att jag räknade ut att jag snittat 2,4 gånger i veckan från januari till maj. Men jag var allroundtränad och i bra fysisk form generellt, vilket räckte väldigt långt.
LÄS OCKSÅ: Stockholm marathon 2012
Till året efter lade jag upp träningen på ett annat sätt. Jag sprang mer. Trots det blev jag inte nämnvärt snabbare. Sägas ska också att jag kanske inte hade min allra bästa dag så det är möjligt att formen i sig egentligen var bättre. Jag putsade min tid från året innan med ungefär en minut men hade hoppats på mer.
Den största skillnaden var dock hur kroppen mådde efteråt. 2012 hade jag ont i en höft i flera veckor efter loppet. Året efter kände jag mig nästan helfräsch direkt. Så visst gör mer löpträning skillnad. Kroppen bygger en tålighet på ett annat sätt.
LÄS OCKSÅ: Stockholm marathon 2013; my story
På lördag är det dags för årets lopp och en del av mig önskar på riktigt att jag skulle vara med. Jag längtar efter känslan från sådär stora lopp där en liksom springer med "ormen" av löpare som ringlar sig fram längs gatorna som kantas av hejande publik. Jag önskar dig som ska springa stort lycka till och passa på och njut om du kan!
Ska du springa? Sååå lyllo dig. Vilken häftig upplevelse du kommer att få vara med om. Är det första gången så är det ett helt äventyr. Har du sprungit tidigare är det fortfarande kittlande. För en mara är en mara och allt kan hända. Även för de rutinerade finns ändå en viss osäkerhet kring om en tar sig runt.
Jag har sprungit Stockholmsmaran två gånger. Den första gången var det där rekordkalla året 2012. Tänk vilken skillnad i upplevelse det var mot året efter. Jag hade inte tränat speciellt mycket löpning till mitt första lopp, jag tror att jag räknade ut att jag snittat 2,4 gånger i veckan från januari till maj. Men jag var allroundtränad och i bra fysisk form generellt, vilket räckte väldigt långt.
Jag under mitt premiärlopp 2012. Så glad att jag i sista sekund valde att behålla min jacka på och drog tävlingslinnet över. Trots att jag har händerna instoppade i de smarta ärmarna så frös jag
LÄS OCKSÅ: Stockholm marathon 2012
Till året efter lade jag upp träningen på ett annat sätt. Jag sprang mer. Trots det blev jag inte nämnvärt snabbare. Sägas ska också att jag kanske inte hade min allra bästa dag så det är möjligt att formen i sig egentligen var bättre. Jag putsade min tid från året innan med ungefär en minut men hade hoppats på mer.
Den största skillnaden var dock hur kroppen mådde efteråt. 2012 hade jag ont i en höft i flera veckor efter loppet. Året efter kände jag mig nästan helfräsch direkt. Så visst gör mer löpträning skillnad. Kroppen bygger en tålighet på ett annat sätt.
LÄS OCKSÅ: Stockholm marathon 2013; my story
På lördag är det dags för årets lopp och en del av mig önskar på riktigt att jag skulle vara med. Jag längtar efter känslan från sådär stora lopp där en liksom springer med "ormen" av löpare som ringlar sig fram längs gatorna som kantas av hejande publik. Jag önskar dig som ska springa stort lycka till och passa på och njut om du kan!
Kommentarer