Åsarna MTB Challenge 2016

Det här inlägget skulle lika gärna ha kunnat heta "Hur mycket kan en nojja egentligen?". Alltså jag har ju inte tävlat på cykel i år, inget Lidingölopp i början på maj som bjuder in till tidig träning och hygglig form. Nu var jag ju förvisso krasslig i vår så det hade ändå inte gått, men ja, ni kanske förstår grejen.

Så, helt utan koll på hur min kropp som annars mest mysmotionerar skulle reagera på prestation satte vi oss i cykelbussen på lördagsförmiddagen och rullade mot Åsarna. Jag med total tävlingsångest, ni vet tryck över bröstet och ont i magen samt ett humör som inte precis kan kallas för att vara på topp. Fånigt jag vet, men icke desto mindre sant.

Sammanbiten men förstås också nyfiken på hur det skulle kännas att prestera. Eftersom jag mest myser annars är tävling ett riktigt bra sätt för mig att förbättra formen. Jag kände mig i varje fall fin i min sprillans nya cykeljacka från craft, som känns precis sådär bra som alla säger

Åsarna MTB Challenge bjöd in till flera klasser. För motionären fanns 19 kilometer lätt terräng och för den vältränade så erbjöds 30 kilometer med lite mer utmanande körning. För barn kördes även 2,5 kilometer samt ett knattelopp på ca 700 meter. För egen del så valde jag den lite enklare motionärsbanan precis som förra året medan L gick för den långa för tredje året i följd. 


För den som kanske kommer ihåg så var förra årets tävling en pina rent vädermässigt. Jag körde i mina vintervantar men frös ändå så pass att jag knappt kunde växla eller bromsa mot slutet. Regnet öste verkligen ner och temperaturen kan inte ha varit många grader över nollan, vilket gjorde att relativt få deltagare kom till start och jag knep en andraplats. Det var säkert en bidragande orsak till min tävlingsångest den här gången. Lördagen bjöd på ett helt annat väder och jag förstod ju redan innan att den här gången skulle det bli kämpigt att ligga med i topp.


Jag fick en riktigt bra start och låg kanske femma totalt när vi gick ut på vägen men tappade placering efter placering ganska direkt uppför första backen. Jag såg damtäten försvinna i väg. Förra året hade jag sikte på ettan nästan halva loppet. Nu hade jag det halva första backen. Trots det höll jag humöret uppe riktigt bra och hade kul ute på banan, helt utan koll på min placering. 

Banan var riktigt torr och snabb och jag tyckte själv att jag körde bra även på de partier där jag normalt sett är lite svagare. Efter drygt halva loppet passerade jag en dam och fick sikte på en till längre fram. När vi passerade förvarningen hade jag knappat in ordentligt och låg bara fyra sekunder efter, kunde jag se senare i resultaten. Jag fick dock syn på det hopp där jag hade en nära-döden-upplevelse förra året och bromsade in alldeles för mycket, så pass att jag tappade all den fart som en vill ha med sig till de sista backarna som kommer alldeles efteråt. På upploppet hörde jag speakern säga att tjejen före gick in som damrea. Faan alltså. Jag kom in som fyra ungefär 15 sekunder bakom. Jag hade verkligen ingen aning om att jag hade en pallplats så nära.

Jag förbättrade tiden rejält från förra året men det kan mest tillskrivas vädret och den fina banan. Avståndet upp till vinnaren var fortfarande långt. Om jag kommer i håg rätt fick jag spö med fem minuter i fjol och nu drygt fyra. Vänta bara till om 5 år säger jag då! 

Tanterna kan än, konstaterade Camilla och jag efter målgång. Hon segrade både i år och förra året, medan jag gick ner från två till årets fjärdeplats

Loppet var ändå klart över förväntan. Förutom att det kändes som om jag sprängde luftrören i början, trots nästan trettio minuters uppvärmning, så svarade kroppen riktigt fint. Pigga ben hela vägen och framförallt rätt tänk i huvudet. Det var roligt! 

Att jag hostat och rosslat värre än en storrökare sedan loppet, av och till med lite blodsmakskänning, samt med värk i bröstet hela söndagen, det är sånt en får räkna med tills dess att luftrören återhämtat sig helt och jag kommer igång med lite mer pulsaktiviteter här i sommar.  Mysmotionerandet bygger ingen vidare maxkapacitet så klart det blir slitsamt när en vill testa på att prestera. 

Startledet för långa banan uppställt! Tävlingsledningen kör en muntlig genomgång 10 minuter före start. L står näst närmast kameran med överdragsjacka på

Fördelen med att åka korta banan är att L och jag kan stötta varandra i loppen. Mindre än en timme efter min målgång skulle han iväg. Så spännande! Han kom på en fin nionde plats i fjol i ett betydligt vassare startfält än i min klass, och i år var det än fler namnkunniga. 

Mamma och jag åker för att peppa Lars längs långa banan

Mamma stod ute längs banan och hejade på mig, vilket som alltid var otroligt mycket värt. Jag lyfter mig alltid lite extra när någon jag känner hejar på och familjen är bästa stöttningen. Efter min passering körde hon till målet och tog emot mig där. Sedan sladdade vi iväg för att heja på Lars innan vi slog oss ner i målområdet igen med en hamburgare och kaffe. Sol och bra stämning, vilken dag!

Min kille är så grym! Något sämre placering än förra året men med vassa namn bakom sig i resultatlistan så får en allt säga att det var en klart godkänd prestation

Lars körde bra och kom in som tolva till slut. Efter rätt struliga sista månader då ett knä inte riktigt har uppskattat cykling, så var det otroligt bra. Timmarna som gjordes i vintras och tidigt under våren har ändå bäddat för en bra grund. Några lopp är allt som krävs för att få upp lite tryck igen, vilket visade sig i långshelgens andra lopp som vi körde idag. Men mer om det kommer i ett alldeles eget inlägg...

Kommentarer

Populära inlägg