Mot Tjejmilen 2016, en annorlunda tränings- och tävlingssommar

Efter lång avvaktan så slog jag idag till och anmälde mig till årets upplaga av Tjejmilen. Loppet går av stapeln i september och jag har således ganska exakt två månader till med löpträning.


Eller träning och träning, det är lite där skon klämmer och en av anledningarna till att jag väntat så länge med att anmäla mig, jag har svårt att kalla det jag gör för träning. Absolut, intervallpasset med Emma som vi kör en gång i veckan, det kvalar in där även om jag inte kör för fullt. Men i övrigt, nja. Och grejer är att det är helt enligt plan. De två sista åren har jag springit sönder mig. På hösten 2014 ville jag så gärna förbättra min miltid så efter Tjejmilen körde jag även Hässelbyloppet och Tunnel Run. Det sista loppet sprang jag igenom bara för att få vara med om upplevelsen trots att jag hade haft ont egentligen under flera månader. Sedan väntande en vinter nästan helt utan löpning.

En skulle kunna tro att jag lärde mig något av det, men återigen nja. När jag efter Cykelvasan 2015 kände av mitt bråkiga vänsterben så avstod jag inte att springa Vasastafetten bara en vecka efteråt, för har jag lovat så har jag lovat. Det gick bra i ungefär två kilometer tills det smällde till i hälsenan. Sedan fick jag återigen avstå löpning under många månader framöver.

Nu är det 2016 och en kan tycka att jag nu borde vara klokare. Jag vet såklart vad som är rätt och fel och jag vet exakt hur jag skulle råda andra i min situation att göra. Det vill säga att ta det lugnt och bygga upp kroppen för löpning lugnt och försiktigt. Egentligen borde jag ge kroppen lika lång tid för att komma tillbaka i gammalt gott slag som den har varit ifrån det. Så för att komma till den nivå jag var för snart två år sedan så ska jag alltså ge det... just det, två år!!! Suck.

Min kamp just nu är alltså inte att träna mer för att bli snabbare utan min utmaning är att hålla mig till planen och springa två gånger i veckan. Egentligen varken mer eller mindre. Ett intervallpass och ett valfritt pass men helst i lugnt tempo och/eller i skonsam terräng.Jag håller igen en del även på intervallpassen ibland om jag känner av något i vänsterbenet.

Att jag anmäler mig till ett lopp sätter hela den här uppbyggnadsplanen i gungning för jag vet exakt hur jag fungerar. Jag har så svårt att acceptera att jag ska stå på en startlinje utan att vara mitt bästa jag, så jag smyger liksom in fler träningspass när det närmar sig bara för att jag så gärna vill. De flesta vet att viljan kan försätta berg och absolut, pannbenet är en av mina starkaste sidor men också en av mina svagheter.

Det är lurigt att vara allroundtränad. Hade jag inte cyklat också så hade min kondis inte pallat att springa så långt. Nu gör den ju det och då är det lätt att springa både tuffare och längre än leder, muskler och ligament är uppbyggda för att klara av. Min utmaning är att ha tålamod, låta uppbyggnaden ta tid och tänka att 2016 bara är ett mellanår. Ett år där den stora målsättningen är att vara smärt- och skadefri. 

Den stora frågan är alltså, är Sara version 2016 lite smartare? Häng kvar här så får du svaret. Efter Tjejmilen i september har vi facit

Kommentarer

Populära inlägg