Egoboost

Det bästa sättet att utvecklas både när det gäller löpning och cykel är att träna tillsammans med någon som är bättre. Jag springer gärna med snabbingar men när det kommer till cykel så tycker jag inte att det är ett dugg kul, framförallt om det är tekniskt utmanande och jag har andan i halsen både för att jag är rädd och för att min kondis inte räcker till.


Ändå så gör jag det ibland, cyklar med andra alltså. Men då gäller det att jag är pigg i huvudet och inte har jobbat järnet innan, för då blir jag bara knäckt. Rent av ledsen. Och då går cyklingen åt pipsvängen, ingenting fungerar. Det spelar liksom ingen roll hur mycket sällskapet än försöker övertyga mig om att det är helt okej att jag är långsam och att de ska vänta in mig längre fram. Det är ju just det jag ogillar, att någon ska stå och vänta på mig. I löpning är det lite lättare, då kan den snabbaste bara springa långsammare och så kör man ändå i grupp, men på mtb verkar det inte fungera riktigt så. Där är det mer att köra korta segment i sin egen fart och sedan vänta in, i varje fall i de sällskap jag har kört med. Lite liknande intervallöpning i grupp, då springer ju alla i sin egen fart och sedan återsamling i grupp.

Igår när regnet öste ner så skulle jag ut och cykla. Jag tänkte mig ett kort pass med hög puls, något jag kör alldeles för sällan. L ville hänga på och lite motvilligt gick jag med på det. Tack och lov så hade jag en pangpang dag, du vet när huvudet är med och inte tvekar en sekund fastän det kommer lite rötter och igenvuxna stigar där en inte riktigt vet vad som lurar under gräset. När benen svarar och kondisen visar sig från sin bästa sida.

Vi körde två varv på en slinga med skogsstig och lite grusväg. Första halvan är svagt uppför och den andra således nerför. Jag fick ligga före och tryckte på ordentligt med mina mått mätt. Jag lyckades pressa upp pulsen högre än jag klarat på länge på två hjul, springandes har jag mycket lättare för att ta ut mig. Första varvet var rent ut sagt skitkul så det var med lätta ben jag satte av på det andra. Det blev ett kort men väldigt effektivt pass och klockrent för mig både när det gäller att bli mer säker i terrängen och förbättra konditionen. Jag var genomblöt av regnet men riktigt stolt, glad och nöjd över mig själv efteråt. Hade jag inte haft L som låg slickad mot mitt bakhjul mest hela tiden hade jag med största säkerhet inte alls kört lika bra.

Vilken egoboost, precis vad mitt cykelsjälvförtroende behövde!

Bild från en annan gång då jag satte stig-cyklingen riktigt bra och hade roligt, på Högbo MTB-arena tidigare i sommar

Kommentarer

Populära inlägg