Äntligen revansch på löpbandet

Lillsyrran och jag var ju så igång med våra löpbandsintervaller en gång i veckan, men så du vet hur det kan vara, det kom en sommar, semestrar och annat emellan. Jag tror att vi sprang senast någon gång i juli och efter det har jag inte stått på ett löpband en enda gång. Tyvärr.

För face it. För min del så blir löpbandspassen tuffare än när jag springer utomhus, för jag pressar mig ända in i kaklet om det krävs på bandet. Ute är det lättare att maska och sänka tempot när en börjar bli trött. På löpbandet kommer en inte undan, är det bestämt att intervallerna ska gå i ett visst tempo så ska de ju göra det. Där sänker jag bara om det visar sig att jag har missbedömt min form totalt så att det helt enkelt inte går att genomföra om jag inte sänker. Det har bara hänt vid ett fåtal tillfällen under de senaste fem åren.

Jag får ofta lite ångest inför intervallpass av den här typen. När jag vet att jag inte kommer undan. Den här gången var inget undantag. Det trots att jag ju vet att jag gillar det när jag väl är igång, för att inte tala om efteråt. Känner du igen dig?

Jag hade liksom ingen koll på var jag stod men hade för mig att sist jag körde 40/20-intervaller, det vill säga 40 sekunder löpning varvat med 20 sekunder ståvila, så hade jag kört i 4:30-tempo. Därför tänkte jag att jag testar den farten igen men ökar på med fler än sist då jag körde 12 st. Sagt och gjort! Planen blev att köra 15 och peppar peppar det gick så himla galant alltså. Gött att känna att det går framåt! Jag läste precis att förra gången med 40/20 så hade jag problem med återhämtningen, vilket jag inte alls kände av idag. Tvärtom var benen pigga och hjärtat pickade på fint. Jag körde de första fem intervallerna i 4:30 och ökade sedan på kommande fem till 4:15 och slutligen 4:00 på de sista. NÖJD.

Lite lätt ångestladdat innan dagens pass... Löparlinne NikeRUN, tights från Karitraa och skor nike free fit (ett par riktigt gamla favoriter)