Cykelvasan Öppet spår 2016

Håll i dig nu, för här kommer den äntligen - någon sorts racerapport från årets cykelvasa. Det har ju ändå gått snart tre veckor nu och jag har kunnat smälta (läs: glömma) en del. Trots det måste jag utfärda en varning för långt inlägg!


Det går att göra sådant här på många sätt. Att ställa upp i tävlingar alltså. Ett av dem kan vara som jag gjorde förra året, då jag anmälde mig långt i förväg och satte ett mål och en plan. Ett mål som jag sedan inte riktigt uppnådde. Så kan en göra som jag gjorde i år, en kan anmäla sig bara ett par veckor innan loppet och bara köra. Detta trots att jag inte cyklat varken strukturerat eller särskilt många mil i år. Bakgrunden till den uteblivna träningen är bland annat allt trassel med sadeln som jag skrev om för någon vecka sedan och så kanske den lilla besvikelse jag kände förra året, då det inte riktigt gick fullt så bra som jag hoppats på, ändå satt kvar lite.

LÄS GÄRNA: Trycket i röven - hur är din sadel egentligen?

Två cyklister (Fredrik och jag) och en "servicegubbe" (Lars) på väg mot starten av Cykelvasan Öppet spår 2016. Jag ser pirrig och glad ut, bra känslor skulle det visa sig

Så var dagen kommen, de 94 kilometrarna mellan Sälen och Mora skulle avverkas. Jag hade fixat det mesta vad gäller utrustning och kläder kvällen innan för att kunna sova gott på natten och slippa stressa, vilket fungerade finfint. Jag frågade även L om det var något på min cykel som behövde ordnas med, vilket han sa att det inte var, ändå stod han där ute och pillade på den väldigt länge på morgonkvisten. Typiskt Lars men så himla mycket värt för mig som inte är intresserad av att hålla på med sådant själv för fem öre. Både min och Fredriks hoj fick sig en sista omgång innan det var dags att packa in oss i cykelbussen och köra ner till starten. Jag var pirrig men inte lika tävlingsfokuserad och inne i min bubbla som jag kan vara när jag har tränat fokuserat och har mycket i kroppen som jag vill få ut. Nu var jag mest taggad på att få en rolig dag och nyfiken på hur kroppen skulle svara. Att ha gjort det en gång tidigare är en skön känsla att ha med sig i bagaget.
Vid starten var det svalt men inget regn. Jag behöll lite extra kläder på nästan ända fram till startskottet skulle gå klockan 11:55 

Vi kom ner till starten i god tid och kunde ordna med det allra sista - inte minst nervöskissa - som jag alltid måste göra strax innan det är dags att dra i väg. Det är mer än psykisk grej än en fysisk. Vädret var något bättre än dagen innan då det regnade, men temperaturen var inte många grader över 10. Eftersom vi åkte till Sälen direkt från semestertripp så hade jag inte packat för cykelvasan och definitivt inte för ett lopp i regn och kyla. Därför var det sista vi gjorde innan vi lämnade Stockholm att sladda in på en cykelbutik i närheten av pappas lägenhet för att köpa vinterhandskar (japp, jag är superfrusen om fingrarna) och skoöverdrag. Kvällen innan loppet köper jag en kortärmad underställströja från craft som är förstärkt med vindskydd.

På loppet väljer jag att köra med bara ben men jag behåller mina armvärmare på. Under cykeltröjan har jag den nya underställströjan som visar sig vara riktigt bra, jag är rätt tempererad hela loppet trots att det bitvis spricker upp och är soligt i början och att det mot slutet börjar regna.
Snart dags för start! Jag tar tät och där bakom står Fredrik och min kollega Jens, som nu har anslutit till vår lilla grupp

Mot Evertsberg

Så går starten och som vanligt är det lite trångt upp i backen. Nu ska vi cykla i drygt 3 kilometer svagt uppför och precis som förra året så trivs jag här. Det är svårt att hålla koll bakåt eftersom det är cyklister överallt, så jag tappar bort Fredrik och Jens nästan direkt. Jag bestämmer mig för att inte stressa upp mig över det utan bara köra mitt eget lopp. Jag tror att jag ligger före dem men är inte helt säker. 

Jag känner ganska direkt att det är bra tryck i benen. Trots att det går uppför så har jag ingen tendens till syra utan kan trampa på riktigt bra i ett för mig lagom tempo. Det gör mig på gott humör! Jag känner mig så stark och boostar mig själv med att säga det inuti huvudet flera gånger - IDAG ÄR JAG STARK. Det är svårt att beskriva i ord den glädje jag känner framförallt första delen av loppet. Nu när jag läser det jag skrev förra året så inser jag att upplevelsen inledningsvis ute på banan var väldigt lika. 

När jag kommer till Mångsbodarna efter 23 kilometer är jag fortfarande inte helt säker på om jag är först från vår grupp på tre, utan måste ropa till Lars och fråga. Han bekräftar dock att så är fallet vilket ger lite extra energi. Jag är fortsatt stark även om jag den första milen gick någon minut långsammare än förra året. Det är inget som stör mig utan det känns rätt självklart med tanke på att jag är sämre tränad nu. 

Jag ger mig av med nästa mentala delmål Evertberg, dit jag ska komma efter 51 cyklade kilometer, det vill säga efter mer än halva loppet. Vis av erfarenheten från förra året då jag slarvade med påfyllning av salter under loppet, så stannade jag på ett par-tre kontroller totalt i år för att äta saltgurka och dricka kaffe. Med på cykeln hade jag en flaska resorbblandning.

Här kommer jag på väg in mot kontrollen i Evertsberg som nummer två i bild
 
På väg ut ur kontrollen i Evertsberg efter ett kaffe- och saltgurkestopp

Då jag passerat i Evertsberg tänker jag att det "bara" är att cykla hem. Jag känner mig fortsatt grundstark även om jag såklart börjar bli lite matt i benen, men det känns bara naturligt efter att ändå ha cyklat så pass långt. Jag har inte kört över 5 mil på träning mer än bara ett par gånger i sommar, till skillnad från förra året då jag drog ett långpass i veckan. 

Kroppen i övrigt känns kanon, jag har inte ont någonstans. Jag tänker lite på det när jag cyklar, att jag förra året fick ont lite här och där - ryggen, fötterna, handlederna... Nu är jag bara lite matt, inget annat. Jag åker taktiskt också och vet nu att jag dels ligger före min fjolårstid men också att jag är någonstans mellan 2-6 minuter före Jens och att Fredrik ligger efter honom. 

Taktik och strategi

Jag känner mig lite som Petter Northug, i varje uppförsbacke släpper jag lite alldeles innan jag når toppen så att jag hinner återhämta mig lite. Väl uppe kliver jag på en tyngre växel, ställer mig upp och drar några krafttag för att få en riktig skjuts och tar med mig fart ut på platten eller nedför en backe. Det vinner jag massor på eftersom de flesta andra är sopslut när de kommer upp på krönet och de ligger kvar på samma växel. Jag tar massor av placeringar utför genom att köra på det här sättet och min filosofi är att aldrig bromsa (om jag inte måste av säkerhetsskäl förstås), eftersom jag inte vill ge bort några onödiga sekunder. Precis som förra året märker jag att många andra fegar lite nerförs och gärna håller igen på tempot. 

Den här taktiska körningen är troligen förklaringen till varför jag inte får ont i kroppen, den gör ju att jag ändrar ställning på cykeln hela tiden och att jag inte sitter stilla för länge. Dessutom vinner jag tid nedför jämfört med mina motståndare och min fjolårstid utan att det kostar någon kraft. Allt det tillsammans boostar mig mentalt och det i sin tur ger extra energi rent fysiskt också. 

Sista 2-3 milen är jag fortfarande pigg mentalt men benen är ganska matta. Jag kan trampa på men något extra krut kan jag inte skryta med. Jag ser ändå på klockan att jag går mot en bättre tid än 2015 så jag fortsätter peppa mig själv. Visst är det lite slitsamt där ett tag men det är fortfarande så himla roligt och jag riktigt njuter.

När det bara återstår någon kilometer till målet i Mora så står Lars vid campingen och ger mig den sista pushen jag behöver för att kämpa hela vägen. Som vanligt är det helt fantastiskt att få gå i mål efter en utmaning och ännu större när en inte riktigt varit säker på om det skulle gå vägen. Den här gången väntade en "överraskning" också, mamma hade tagit tåget ner och tog emot mig. Eller ja, pappa hade liksom försagt sig lite i telefon på morgonen så jag visste att något skulle ske i Mora men inte riktigt vad. Så typiskt pappa! 

Äntligen i mål!

Efter målgången är jag så adrenalin- och endorfinpumpad - helt lyrisk och lycklig. Jag har kört in på 4:06:04 vilket är betydligt bättre än förra året då jag hade 4:20-nånstans. Jens pappa Tomas tar emot mig och jag får veta att det gått tungt för Jens mot slutet och att han har trassel med växlarna. När jag möter upp mamma och Lars efter 5-10 minuter är jag fortfarande på topp men börjar bli lite kall. Efter ett ombyte börjar jag må lite sisådär, precis som förra året känns det som att jag vill spy upp lite vatten men jag tänker att den här gången ska jag inte göra det, vilket jag egentligen vet är dumt. Det är bättre att bara göra för då brukar jag må bättre direkt. Nu försöker jag i stället truga i mig en hamburgare och lite dryck trots frossa och illamående, och det tar säkert uppemot en timme eller mer innan jag mår bättre. Både Jens och Fredrik hinner gå i mål innan jag känner mig som mig själv igen. Tyvärr blir min cykelhjälm kvar där i målområdet när jag byter om och mår lite dåligt. När jag kommer tillbaka dagen efter för att ta emot Lars i målet i Mora så finns den inte bland de upphittade sakerna utan den har förhoppningsvis hittat ett nytt hem, för ja, jag hoppas att den som tagit hjälmen gjorde det för att använda den. Då är det ändå värt på något sätt även om jag såklart önskat att personen i fråga hade köpt en egen istället för att ta min...

Återigen slås jag över hur stort det känns att nå målet samt hur viktigt det är för helheten att alla i vår grupp klarar sig igenom loppet. Det skulle vara så tråkigt om någon tvingas bryta. Nu kom vi fram allihopa och det är stort. Jag kollar i resultaten och ser att jag slutar som 4:a i min klass (damer 35) och att jag är 23:e dam totalt av 600-nånstans tror jag. Av alla de 3000-4000 som deltog totalt i loppet får jag placering 494.

Det är med ett leende på läpparna som jag lägger årets cykelvasa bakom mig och lite smått börjar blicka fram emot ett nytt cykelår 2017. Att vara nöjd är en riktigt skön känsla!

Kommentarer

Populära inlägg