När himlen öppnar sig

När jag skulle cykla sist var det ett sådant där fint höstväder. Lagom varmt, lite vind i träden och solsken.


Jag pluggade in en podd i högerörat, jag har alltid vänster ut mot trafiken fritt så att jag hör om det kommer något, och så trampade jag in mot stan. Eftersom jag cyklat väldigt lite efter Cykelvasan för en månad sedan, ett par gånger bara, så kändes benen inte precis på gång så jag tog det rätt så lugnt och njöt mest av att få frisk luft. 


Jag trampade på lite olika grusvägar och tog asfalten ibland. Himlen blev allt mörkare och ju närmare stan jag kom så tilltog vinden. Snart kommer regnet, tänkte jag. Och mycket riktigt, precis när jag skulle korsa vägen i Odensala och ta mig ner mot Storsjön för att cykla vid vattnet tillbaka hem så öppnade sig himlen. Regnet vräkte bokstavligt talat ner och marken hann inte ta undan allt vatten utan det lade sig över vägen med flera centimeter. Varken jag, min telefon eller hörlurar har blivit så dränkta på länge.

Nästan hela vägen hem var det sådär och tillslut var jag blöt ända in på skinnet, trots bra kläder och skoöverdrag. Men så plötsligt slutade regnet, nästan lika tvärt som det kom. Solens strålar trängde sig igenom molnen och när jag stod på trappan hemma så var det lika fint som när jag åkte. Jag var blöt men pigg och glad!

Kommentarer