Tankar efter Tjejmilen 2016

Nu har det gått lite drygt en vecka sedan Tjejmilen. Precis som det brukar vara när en har varit med i något lopp så är det många som har frågat hur det gick, så jag har fått tänka på och smälta upplevelsen både en och två gånger under de här dagarna.


För dig som eventuellt är nytillkommen läsare på bloggen så ställde jag upp i årets lopp med en helt annan målsättning och plan är tidigare. Sedan jag började träna regelbundet igen 2011 så har jag nästan alltid sprungit med prestationen i fokus. I år har läget varit ett helt annat.

Min resa mot årets lopp

Bakgrunden till det kommer från att jag pajade min vänstra hälsena förra året och faktiskt samma morgon som den Tjejmilen skulle gå av stapeln äntligen erkände för mig själv att jag inte skulle kunna springa då och kanske inte på länge. Eftersom jag totalt saknade motivation till rehab den första tiden så tog det ända till december innan jag kunde komma igång med lite lätt gågging, det vill säga att varva promenad med korta perioder jogging.

Efter några mindre bakslag - det är lätt att bli för ivrig när en älskar att springa - så kände jag äntligen där i mars att jag var på rätt väg. Så kom "flyttstressen" när vi köpte hus och med den min första förkylning på fem år. Jag har sedan 20-årsåldern haft lite trassel med luftrören när jag inte är helt kry så även efter att jag blivit frisk så kände jag av dem egentligen hela våren. All träning med hög puls oavsett om vi snackar löpning eller cykel fick läggas på is ända in på försommaren. Men gågg och så småningom också mysjogg gick bra och sedan började Emma och jag springa intervaller på löpband. I slutet på juni joggade jag mina första fem kilometer i sträck, alltså utan att ta gåpauser för att avlasta hälsenan från det monotona i löpningen.

Jag anmälde mig till årets upplaga av Tjejmilen och bestämde mig för att jag skulle springa loppet enbart med målsättningen att ha roligt och njuta av att vara skade- och smärtfri. För att kunna göra det så gällde det att vara lite sträng mot mig själv och istället för att lägga en plan optimerad för att prestera en viss tid på milen tänka att träningen skulle göra mig just smärtfri. Det fick bli två löppass i veckan, helst ett intervallpass och ett joggpass på mjukare underlag. Ungefärlig tid på passen skulle bara vara 30-45 minuter. Allt för att inte påfresta för mycket.

Sommaren löpte på väl och jag höll mig riktigt bra till planen. Någon vecka blev det inget spring alls och någon annan vecka blev det tre pass, men på det stora hela så lyckades jag hålla min tävlingsdjävul i schack och jag var aldrig någonsin nära att springa med ont. Var jag minsta lilla öm i hälsenan vilade jag alltid någon extra dag innan nästa pass. Ingen stress what so ever över tider eller utebliven träning. Att inte ha ett tidsmål på ett lopp gjorde mig lugn. Jag tänkte hela tiden att jag tränar för livet inte för loppet.


Tävlingsdagen

Så kom dagen för start. Även om jag varit noga med det mentala kring årets målsättning så är det ändå så att när det kommer till kritan så vill jag ju vara mitt bästa jag. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte brottades lite med mig själv innan jag drog till starten. Både en och två gånger fick jag säga till mig själv att jag inte skulle delta för att prestera utan för att njuta. Och vet du, det lyckades.

När starten gick så hittade jag nästan direkt ett tempo som kändes lätt att hålla. Eftersom jag mest sprungit runt fem kilometer på träning så visste jag att jag skulle få kämpa lite på slutet i vilket fall, så för att uppnå njutningsmålet så gällde det att hushålla med krafterna. Jag struntade i vilken fart andra sprang i och fokuserade på mig själv och min känsla hela tiden, vilket gick hur bra som helst. Jag hade bestämt mig för att inte kolla på klockan eftersom jag inte ville riskera att bli besviken av att se hur långt efter mina bästa tider jag skulle vara.

Så jag sprang helt enkelt bara på. Jag kollade på löpare, publik och för första gången var jag så pigg ute på Djurgården att jag kunde titta på alla de ställen mamma pratat om men som jag aldrig tidigare varit fräsch nog att uppfatta. Kilometer 7-8 har för mig oftast inneburit tunnelseende, lite lätt frossa och ett huvud som bara har kämpat med att få den ena foten och fortsätta framför den andra.  Nu tyckte jag nästan att den biten var den roligaste. Kanske just för att jag var så pigg. Sedan absolut, visst var det lite tröttsamt på slutet då jag inte alls är van att springa milen numera, men det var ju bara naturligt. Det är skillnad på att vara lite trött och sopslut som jag är när jag pressar mig för tider.

Förhållandevis pigg kom jag till den sista kurvan, hörde mamma och Emmas hejarop och kunde utan bekymmer spurta över gräset och in i mål. Klockan stannade på 54:02 och jag gjorde således en av mina långsammare tjejmilar någonsin. Som du kanske förstår hade jag kunnat springa lite snabbare, men jag hade absolut inte kunnat pressa ner mig under 50 minuter och jag hade inte fått uppleva den här glädjen som jag gjorde nu. När jag kollade mellantiden sedan såg jag att jag sprungit otroligt jämnt. Första femman gick på 27 minuter och andra femman likaså. Jag kände mig verkligen som ett lok som bara tuffade på där på rälsen. Jag skulle nog säga att det här var ett av mina roligast lopp faktiskt.

Efter målgången joggade jag tillbaka till hotellet, duschade och mötte upp Elin. Vi gick en vända på stan innan vi tog emot mamma och Emma och så småningom firade med champagne och choklad som Elin ordnat med. Bästa tjejmilen någonsin!

Kommentarer