När motivationen inte finns där

Jag kan ofta tycka att det är tungt att komma ut och träna, men när jag väl tagit mig över tröskeln så släpper den jobbiga känslan 99 gånger av 100.


I söndags gjorde den inte det. Jag hade tänkt att jag skulle springa lite längre, åtminstone drygt en mil, och jag var ändå rätt sugen när jag gav mig ut. Men redan efter bara några hundra meters löpning kände jag det, jag hade inte huvudet med mig. Motivationen till att flytta den ena foten framför den andra saknades. Benen var lätta och andningen flöt fint, men ändå så ville det sig inte. Allt var en kamp.


Jag bestämde mig för att lyssna. Det tänka långpasset byttes ut mot en femma. Jag lyckades säga till mig själv att springa hela vägen, men det sedvanliga flowet infann sig aldrig vilket får vara okej. Istället lade jag några minuter extra på att stretcha ut kroppen ordentligt efteråt, särskilt min vänstervad fick den kärlek den så väl behöver, och höftböjarna likaså.


Visst kan det vara lätt att känna sig nedslagen när träningen inte går som en har tänkt, men samtidigt så vad spelar väl det för roll i det långa loppet. Det går alldeles lysande att bara hänga runt ute på gården också och andas friskluft.  Extra härligt är det vid svartvinbärsbuskarna som doftar ljuvligt bara en rör lite på blad och grenar. Ett perfekt ställe för att hålla till och stretcha lite alltså!

Löpartights och skor är från nike och klockan är en suunto ambit 2R. Jacka (specialized) och handskar är egentligen för cykling men funkar bra att springa i också. Jag gillar cykelkläder då de ofta har mobilficka bak på ryggen

Kommentarer

Populära inlägg