I snöblandat rusk

Det finns inget väder jag gillar så mycket att springa (korta pass) i, som ett riktigt äkta ruskväder. Varför då undrar du? Jo, för jag känner mig alltid så sjukt bad-ass när jag är ute då, när vinden viner och snön yr runt ansiktet. 

I början piskar vinden hårt och kallt mot kinderna. En måste kisa med ögonen för att inte de sylvassa snöflingorna ska träffa där det gör ont. Sedan i takt med att värmen kommer igång i kroppen så är allt det där bara skönt. Mörkret omfamnar en. Nästan ingen annan är ute. Alla sitter inne och trycker. Vädret är för ruggigt. Och som jag trivs! Mitt allra allra bästa löparväder för sådana där rensa-huvudet-springningar som jag gillar att ta efter jobbet. Där jag tassar fram i den fart som kroppen vill just den dagen, i ungefär en halvtimme.

Med pannlampa på huvudet och gott om reflexer. För en och annan bil brukar det trots allt dyka upp, även nu sedan vi flyttade till landet. Tack och lov för nutidens träningskläder som ofta har reflexer påsydda. Ett tips är att testa dem inför varje ny mörkersäsong, om plaggen har några år på nacken. Att fota sig själv med blixt är ett bra sätt att få koll på om de "still got it" så att säga.

I måndags yrde snön i luften när jag var ute och tassade. Det var min allra första snölöpning för den här hösten, och som jag njöt (påminn mig gärna om det i mars när jag är trött på snö och längtar vår på riktigt)