Skejtpremiären avklarad, men ujuj så trögt det var!

Tidigare i veckan när jag skrev min lista med 17 saker att se fram emot så längtade jag till årets skejtpremiär. Nu så här efter att den är gjord kan jag konstatera att jag borde ha gjort som jag skrev att jag skulle göra, det vill säga lämna in skejtskidorna på lite kärlek (läs: glidvallning) först.

Förutom att det var skejtpremiär för året så tror jag också att det var första gången jag åkte längdskidor i Brunflos elljusspår. Vi har sprungit där en del förut även när vi bodde i stan, mest för att Lars föräldrar inte bor allt för långt därifrån nere vid sjön, och jag har även cyklat där en del. Nu var det alltså dax för skidor. Jag såg på Facebook förra helgen att det var pistat för skejt, men inte spårat för klassiskt ännu, så min förhoppning var att det skulle fungera även nu när det har kommit lite mera snö.

Brunflos elljusspår, upplysta till klockan 22 enligt skylten. Just nu är det pistat för skejt men det dras med säkerhet även klassiska spår så snart det kommer mera snö.

Jag tog bilen ner, det är bara drygt en kilometer från vårt hus, och så pluggade jag in senaste avsnittet av Träningspodden i lurarna. Det var ett avsnitt som hade en titel på något med trösklar och det passade rätt bra in på en grej som jag har tänkt på den senaste veckan, och som jag kan känna igen mig själv en del i. Jag läser ju en del bloggar och följer många i instaflödet och det känns som om det går som en röd tråd på flera ställen nu med orkeslöshet, mycket att göra och svårt att få tid och ork att träna. De pass som ändå görs verkar för mig som följare måste kompensera för de dagar som träning inte blivit av, så antingen är det hård intervallträning eller så är det långa distanspass. Min spontana tanke när jag läser det är att "det är så dumt". Min nästa tanke är "sådär tänkte/tänker ju jag också ibland".

Det är väldigt lätt att hamna i en spiral, särskilt i november tror jag, där en är tröttare än vanligt. Där det är svårt att hitta ork och motivation att komma ut på sin träning. En nästan förlamande trötthet slår till. Så blir det helg och dagsljus och så tänker en att en ska kompensera för veckans undermåliga träning och så kör en på som vanligt eller ännu mer/hårdare.

För egen del har jag jobbat stenhårt med den mentala biten de senaste åren. Jag har sänkt tröskeln. Jag tänker inte längre att jag ska kompensera, och jag tänker framförallt alltid att ett kort och lätt pass är bättre för min hälsa totalt sätt än inget pass alls. För faktiskt så är ju motion en ypperlig medicin mot just orkeslöshet och stressymptom. Det har varit kvällar när jag kommit hem sent från jobbet och jag känt mig så trött att jag knappt vetat vad jag heter. Så har jag kämpat mig ut igen med tanken att jag ska bara gå i 10 minuter, sedan får jag vända hem. Jag tror aldrig att jag har vänt. Framförallt så har jag kommit hem betydligt piggare än innan. Förvisso hade jag aldrig pallat ett hårt pass, men jag rörde på mig och det var det viktigaste.

Mina fina skejtskidor, som tyvärr just nu är i stort behov av ett visst underhåll. Jag totalt ointresserad av att valla utan vill "bara åka". 

Det var bra att jag lyssnade på det där avsnittet, för även om jag har jobbat med det här mycket så glömmer jag. Det gick verkligen svintrögt att skejta och jag åkte inte alls långt. Jag vill gärna skylla på att belagen inte har fått den kärlek de såväl behöver. Jag vill inte kännas vid att det är min form som inte är vad den en gång var, men så blev jag påmind om att det i grunden inte spelar någon roll. Jag kom över tröskeln, jag var ute, jag fick frisk luft, jag rörde på mig. Att det var jobbigt kan jag vända på och se som att jag fick bra träning, även om det bara var en kort stund. Jag gjorde det och efteråt kändes det toppen!