Vilken träning räknas?

Jag har aldrig varit en sådan som har haft en stående rutin för att göra exempelvis 100 situps och 50 armhävningar varje kväll innan sänggående. Sådant jag inbillar mig att många killar/män gör och som jag vet att några av mina tjejkompisar gjorde när jag var yngre. 


Nu såhär som vuxen, på väg mot att fylla 36, så tänker jag att det är lite synd. 150 repetitioner gör en inte till världsmästare i styrkelyft precis men är exakt 150 gånger bättre än att inte göra någon repetition alls. Och världsmästare i styrkelyft har jag ingen ambition om att bli heller för den delen.

Trots det så har jag nog i många år, mest undermedvetet tror jag, tänkt att för att styrketräning ska räknas så ska det helst vara med tunga vikter och utföras på gym. Jag tänker alltid att jag ska styrketräna minst en gång i veckan men så när det kommer till att prioritera i livspusslet så händer det allt som oftast att den ack så viktiga styrkan får ge vika. Och det är inte alls bra. Med åldern, nu 35 going mot 36, så blir det än viktigare att musklerna får sitt. Vi tappar i styrka, det hör till. För att kunna fortsätta träna konditionsidrott och hålla oss skadefria så blir styrkan ett allt viktigare inslag ju äldre vi blir.

Jag har äntligen fått min hjärna att förstå att all träning räknas! Kroppen och musklerna bryr sig inte om ifall jag är ombytt till träningskläder eller inte, den bryr sig inte om ifall jag befinner mig på ett gym eller inte. Det enda den bryr sig om är ifall jag rör på mig eller inte. 

Jag kan ännu inte skryta med något, men jag tycker ändå att jag har kommit en bra bit på väg mot att etablera en god vana i vardag. Sedan flera månader tillbaka försöker jag hänga i en chinsstång hemma och jobba med skulderbladsaktivering minst tre gånger per dag. Det är bara en kort stund, kanske 30 sekunder åt gången, men det är bättre än inget. Ibland (någon gång i veckan) drar jag mig upp i stången också, med handflatorna mot mig (är det pullups eller chins? jag lär mig aldrig...). Om det är tungt kan jag hoppa upp och hålla emot på nedvägen, eller lägga en stor boll under fötterna för att kunna trycka ifrån lite.

LÄS GÄRNA: Klot i arbetshörnan

Eftersom jag reser mycket i jobbet så är mina dagar hemma inte så många, och därför jag gör ju inte det här så ofta och mycket som det kan verka vid första anblicken. Så nu sedan kanske en vecka har jag börjat göra armhävningar (!). Ja, du läste rätt. Armhävningar som av någon anledning varit en av mina hatövningar som jag undvikit som pesten. Men varför då, kanske du undrar?. För att jag inte är så bra på dem... Jag undviker gärna sådant även fast jag vet att det är bra övningar. Jag var nämligen rätt bra på armhävningar en gång i tiden. När jag var i tjugoårsåldern gjorde jag ett fystest där det ingick att göra dem på signal. Du vet det är en liten dosa som piper och så ska man göra övningen i takt. Annars när man börjar bli trött så tappar man ju tempo men man kan fortfarande göra övningen. Här blir man inte godkänd om man inte håller exakt rätt tempo. Jag fick till drygt 30 stycken armhävningar då innan jag tappade fart. Med det i bakhuvudet till att nu knappt orka 3, och definitivt inte i det tempot, så är det klart att jag för att undvika att bli påmind om hur det en gång var, hellre har låtit bli.

Gymträning i all ära, men det är faktiskt inte den enda styrketräning som räknas!

Nu är det slut på förnekelse! Det roliga med armhävningar är dessutom att en snabbt blir bättre. Från att den första gången för kanske en vecka sedan ha orkat pressa mig upp två gånger på tå så gör jag nu betydligt fler, trots att jag inte på något sätt maxar. Det är bara en kul grej som jag gör i samband med att jag borstar tänderna på morgonen och kvällen. Inte samtidigt alltså utan före eller efter. Inte varje dag heller, men några gånger i veckan vill jag få in den här rutinen. Det får vara slut på sådana där dumma tankar om vad som räknas eller inte. Allt räknas för kroppen, punkt slut.

Kommentarer