Ett avbrutet träningspass

Det är sällan jag avbryter ett träningspass. Det har nog knappt hänt faktiskt. Fast jag har såklart anpassat ett tänkt intervallpass efter dagsform och så, vilket kanske egentligen var vad jag gjorde i fredags (igår) också - anpassade träningen alltså.

Jag sprang på torsdagen och jag gör inte gärna det två dagar i rad numera. Min trasselfot gillar inte det så värst och jag ser hellre till att kunna springa än till att springa ofta eller snabbt. Att vara frisk, skadefri (och därmed långsam) betyder mer för mig än att försöka blir ett snabbare jag igen. Men så satt jag ändå där i bilen, på väg hem från Timrå (strax norr om Sundsvall), en bilresa på ungefär två timmar. Jag visste att jag behövde röra på kroppen och andas friskluft när jag kom hem men var inte översugen på cykel eller promenad. Efter lite grubblerier så bestämde jag mig ändå för att tassa en liten kortis bara, för det var det jag var sugen på. Sagt och gjort, men det gick så himla trögt. Sådär som det gör ibland. Oftast accepterar jag det och ibland går det över efter ett par tre kilometer, andra gånger stannar den tunga känslan kvar passet igenom. Den här gången så valde jag att avbryta efter 1,5 kilometer och drygt 8 sprungna minuter, eller rättare sagt jag valde att promenera resten av rundan. På så sätt "sparande" jag veckans andra löppass, jag försöker springa två gånger i veckan alltså, och hoppas att benen i stället orkar en lite längre runda i morgon. Inget ont som inte har något gott med sig. Promenaden var skön för övrigt. Lite tunnklädd var jag allt men det gjorde inte så mycket.