I am my own superhero - en racerapport från #whhm2017

De finns de som skriver helt makalösa racerapporter, sådana som gör att en att får ståpäls och en klump i halsen. De som kommer ihåg varenda kurva av ett lopp, varenda känsla och varje intryck. För mig är allt det där väldigt levande just när jag är i det. Jag kan till och med springa runt och tänka att just det här, det jag upplever just nu, det ska jag skriva om i bloggen. Just den här gången kommer jag att komma ihåg. Sedan passerar jag mållinjen och de där fina formuleringarna, de som jag liksom fick till så himla bra under loppet, de är borta. Precis så var det igår. Igen.

Men strunt i det! Någon sorts racerapport måste det ändå bli även fast jag inte kommer ihåg precis det jag hade tänkt. Det hör tävlandet till och jag gillar att kunna gå tillbaka och läsa om mina upplevelser när året går mot sitt slut. Jag har alltså sprungit ett halvmaraton igår, för första gången på tävling sedan 2013 om jag inte är alldeles fel ute. Jag brukade älska att springa långt, det är där jag får ut det som är min styrka, men jag kom ifrån det. Jag var trött på långpassen och sedan hittade jag aldrig riktigt tillbaka. Men efter igår vette sjutton om jag inte kan vara något på spåren, för plötsligt fick jag uppleva den där galet härliga känslan igen, känslan av att allt stämmer. Att mina krafter snarast ökar när de för andra börjar sina. När min envishet och mitt pannband får bekänna färg. Det är då jag trivs som bäst!

Snart redo för start! Jag hade bestämt mig för att springa i nästan helt nya skor, vilket en såklart inte alls ska, men tänkte lite halv på skämt halvt på allvar att det kan vara skönt att få skylla på materialet ifall loppet inte går bra...

Överlycklig efter målgång

Jag sprang in på 2:03-nånting enligt den officiella tidtagningen. Så himla glad. Och vet ni, en får vara överlycklig, nöjd och stolt trots att en är mer än 13 minuter långsammare än sitt PB på distansen, för jag överträffade mig själv igår. Sett till vad som borde ha varit rimligt har jag kanske aldrig lyft mig mer än jag gjorde då. Jag har nämligen inte hållit den kilometertid jag höll i snitt igår över 21 kilometer på ett enda träningspass i år. Inte när jag sprungit 4 kilometer. Inte när jag sprungit 10 kilometer. Men på 21, då gick det helt plötsligt. Känslan när en lyckas vara som allra allra bäst när det gäller, trots riktigt sopig uppladdning dygnen innan, det är skithäftigt. Jag var hög efter loppet. Med rätta kan jag fortfarande tycka, såhär ganska precis ett dygn senare.

Womens Health Halvmarathon 2017

Men låt oss ta det från början. Jag vaknade före alarmet och kände mig till min stora lättnad faktisk ganska pigg. Kvällen innan var jag mer död än levande så jag hade rätt låga förhoppningar om vi säger så. Efter ett tag började nervositeten smyga sig på, som sig förvisso bör inför ett lopp, men den här gången var det nära att jag gav efter och hoppade av. När vi parkerat bilen och skulle gå till starten så kändes det som att jag lika gärna kunde hoppa över allt. Tack och lov så hade min sambo anslutit kvällen innan och han gav mig ingen utväg, klart att jag skulle springa! Sagt och gjort, vi knatade över Gärdet och mot Sjöhistoriska. Efter lite sedvanligt nervöskiss stegade jag mot startfållan och någon minut senare var jag iväg, loppet var igång!


Jag hade en plan om att försöka gå ut i 6:15-tempo och om jag var stark skulle jag försöka komma i kapp farthållarna för en sluttid på 2:09 (vilket motsvarar ett snittempo på 6:10 min/km). Det var en rätt så optimistisk plan för jag håller vanligen runt 6:30 numera när jag är ute och joggar, oavsett hur långt eller kort jag springer, men jag vet att jag kan lyfta mig på lopp så min tanke var ändå att testa för att se hur länge det skulle hålla. Jag stack i väg i ett tempo som kändes behagligt och där rullade jag med bra i klungan med löpare. Loppet går på en varvbana där vi på första varvet inledde med en extraslinga på Östermalm innan vi skulle ut på Djurgården. Jag kollade på klockan först efter någon kilometer, då jag kände mig trygg med att tempot kändes lagom, och insåg till min förskräckelse att det gick på tok för fort. Det är lätt hänt i lopp att en dras med i ett övertempo men jag tyckte verkligen att jag hade försökt lägga band på mig själv. Jag visste att jag låg före de där farthållarna för 6:10 men trodde inte att det var med så mycket. Jag gjorde då några försök att springa lite långsammare men tyckte att det störde mitt flow och bestämde mig därför för att rulla på så länge det gick. Mentalt började jag ställa in mig på att det skulle kunna bli ett slitigt sista varv. L och jag hade planerat att han skulle möta upp mig där "stadsslingan" var klar, efter ungefär 4,5 km, så att jag skulle kunna lämna vantar och pannband om jag ville. Jag startar gärna varm för att sedan plocka av mig efter ett tag. Blir jag kall i starten får jag svårt att få upp värmen i efterhand. Allt gick enligt plan och jag kastade av mig grejorna och fick en extra dos energi när delmål ett kändes avklarat. Nu skulle jag ut på Djurgården och det skulle dröja ungefär 8 kilometer tills jag vid varvningen skulle få en glimt av L igen och det var delmål 2.


Jag började få ont både i högerhöften och fotsulorna av den "höga" farten, redan efter 5 kilometer. Det skrämde mig inte det minsta. Den typen av smärta som jag fick i höften har jag levt med mer eller mindre hela livet. Det kommer från ländryggen när jag är trött och kan stråla lite ner i benet. Ibland är det som om jag trampar igenom och inte känner fotisättningen riktigt. Det stör inte. Snarare blir jag stark i huvudet av det. Av att jag vet att jag kan fastän det gör ont. Det är en annan typ av smärta än den då det bränner i lungor och luftrör, så som det blir när en har hög puls, eller mjölksyra för den delen, den typen av smärta fixar jag inte alls. Det är väl därför jag gillar längre distanser. Det är där jag kommer till min rätt. Det låter lite perverst när jag tänker på det men det är nästan som om jag njöt lite av att det började göra lite ont. Jag kände att jag levde.

Jag lyckades fortsatt hålla tempot uppe rätt bra och i huvudet började en mening snurra - I am my own superhero! (Inspirerad av coola Shahrzad förstås). Jag tänkte att det spelar ingen roll om det blir svinigt tungt på det sista varvet, jag är här och nu och just nu känns det så himla bra. För första gången på väldigt länge kände jag mig stark i löparskorna och det var riktigt roligt att springa. Höften höll sig hyggligt i schack och in mot varvning var det snarare så att smärtan där hade lättat lite. Jag hann precis igenom målområdet innan jag hörde speakern annonsera att segrarinnan i loppet, Lisa Ring, precis var inne på upploppet. Skönt att jag höll undan från att bli varvad, tänkte jag, och sedan var det bara att trampa på. 8 kilometer är plättlätt, var nästa tanke, hur jag nu kom på det eftersom de gånger jag sprungit så långt totalt i år är väldigt lätträknade. Hur som helst gjorde det susen för nu fick jag en riktig energiboost. Knäna började kännas lite trötta och liksom gnissliga, men kroppen i övrigt var ännu pigg. Jag började känna mig hyfsat trygg med att det faktiskt skulle gå vägen. I huvudet började jag nu räkna ner vid varje kilometerpassering och jag plockade placeringar mer eller mindre hela tiden. Fram till 18 kilometer var jag pigg, sedan kom den, tröttheten. Jag ville sluta springa och börja gå i stället men upprepade i huvudet att 3 kilometer är plättlätt och att jag varit en superhero so far och knappast skulle sluta med det nu, så nära mål. Jag gjorde om kilometer i huvudet mot minuter och tänkte att vad är väl 15 minuter till av mitt liv, jag vet att jag klarar att springa i 15 minuter. Så jag bet ihop, jag kämpade. Motvinden kändes värre än värst när bara 2 kilometer återstod. Jag trodde knappt att jag kom framåt där ett tag och nu ville jag inte längre bara sakta in och gå utan helst bara lägga mig ner. Men hur skulle det se ut, jag var ju faktiskt nästan framme och på riktigt var jag inte så trött. 

Stillbild från en film tagen ca 500 meter innan målgång. Känslan där och då var att jag flög fram men när jag trycker på play och kollar filmsnutten nu så motsvarar känslan inte riktigt det jag ser...

Jag bet ihop och försökte mig på någon form av långspurt, eller  i varje fall en tempoökning. Sista kilometern passerade jag många löpare och tyckte själv att jag faktiskt flög fram. På filmen som L tog syns att jag förvisso springer om massor men inte kan jag påstå att det ser särskilt snabbt ut... Nåväl, känslan är viktigast så låt oss stanna vid att jag flög in över mållinjen efter 21,1 kilometer, på alla sätt toknöjd med dagen och min prestation!


Dagen efter loppet dagen före

Nu sitter jag hemma vid mitt köksbord. Vi bilade hem direkt efter loppet, med ett matstopp (och lite shopping för L) i Uppsala. Det är galet gött att vara hemma. Att ha fått sovit i sin egen säng och ätit frukost vid sitt eget köksbord för första gången på en sisådär 10 dagar eller så. Kroppen känns ganska matt idag och jag hade mest tänkt skrota runt ute på gården och kanske kratta lite löv, men det har blåst massor så i stället åkte jag och kikade lite på när äldste systersonen tränade fotboll. Trots tröttheten så är jag riktigt peppad på löpning nu och känner äntligen att jag börjar hitta tillbaka till det där som jag hade för några år sedan. Jag längtar efter nästa träningspass, även om jag kommer att vila från springandet nu i några dagar, och jag ser fram emot löparsommaren 2017. Jag har inga fler längre lopp inplanerade men min fortsatta målsättning med löpträningen är att jag ska vara i så pass bra grundform att jag kan ställa upp lite spontant i lopp på upp och kanske strax över halvmaradistansen. Det var första gången jag sprang Womens Health Halvmaraton (whhm) men jag gör det gärna igen. Banan var lättsprungen på små grusvägar och asfalt, huvudsakligen ute på Djurgården. I princip kan en nog säga att det är stora delar av Tjejmilenbanan fast baklänges. Whhm jag hoppas att vi ses nästa år!

Kommentarer

Grymt gjort! Stort grattis! :-)

Populära inlägg