I morgon gäller det

Seriöst, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det var länge sedan jag varit så trött som jag är idag, och då är alltså tanken att jag ska jag springa ett halvmarathon i morgon. 

I morse befann jag mig i Finland och skulle upp för att börja dagens första möte redan klockan 7 svensk tid (8 finsk tid) för att hinna med innan flyget tillbaka till Sverige. En liten miss med alarmet i mobilen gjorde dock att klockan som vanligt ringde 6, fast det var ju 5 då svensk tid, och då hade jag inte legat i sängen särskilt många timmar eftersom vi var på en jubileumsfest igår kväll med jobbet. Puh. Att komma upp var inget bekymmer - jag är rätt morgonpigg av mig - och inte första mötet heller, men dagen i övrigt kan jag inte skryta med. Jag har knatat ut mot Djurgården och hämtat nummerlapp, vilket nog nästan blev 1,5 timmes promenad totalt sett, men suck stånk pust och stön vad totalslut jag känner mig i kroppen. Det var äkta flanör-snigel-tempo på den promenixen alltså. Jag funderade flera gånger på att sätta mig på parkbänkar och vila men motstod frestelsen eftersom jag hört rykten om att det skulle komma regnskurar. Nu känns det lite bättre, efter en liten tupplur, men om jag känner mig pepp inför i morgon? Nja, snarare vettskrämd faktiskt. Hur mycket kraft kan en återfå på en natt egentligen?


Kommentarer