RYGGEN DEL 2 - OPERATIONEN

Då har vi kommit fram till nästa del - operationen - i min lilla serie om ryggen. Det var januari och det blev äntligen dags att få åka upp till Umeå. Jag hade fått en avbokningstid med kort varsel och mamma fick ta ledigt från jobbet för att följa med mig. Vi flög upp till Umeå på en fredag för att jag under helgen skulle förberedas inför operationen som skulle ske vid 8 på måndagsmorgonen den 17 januari 1994.

På måndagsmorgonen, strax innan det är dags att rulla in på operation. Här har jag fått lugnande medel.

Ingreppet som jag gjorde kallas för en fusionsoperation och det är en form av steloperation där man fixerar två eller tre kotor, de som har glidit, och så tar man bort de diskar som är trasiga. De besvärande kotorna opereras ihop med benersättning som ofta tas från höftbenet, vilket var exakt vad man gjorde i mitt fall. Mamma förevigade hela vistelsen med en engångskamera som vi köpte på plats på sjukhuset i Umeå, eftersom vi hade glömt packa ner min egen. Det är häftigt att bläddra i det gamla albumet igen och jag bilderna betyder mycket som minne nu såklart.

Inrullad på operation och snart nedsövd. Mamma får vara med mig hela vägen in.

När jag nu har läst på om ryggsmärtor och operationer så förstår jag att ha ont i ryggen är ett vanligt problem. Cirka 80 procent av alla människor har tydligen någon gång i livet ont i ländryggen (källa: http://steloperation.se/steloperation-i-landryggen/). För egen del hade jag aldrig ont i själva ryggen, utan det var ju bensmärtorna och så småningom förlusten av muskelkontakt som var det jobbiga för min del. Idag uppfattar jag det som att fusionsoperationer är relativt vanliga, men då mitt ingrepp skulle göras fick jag förklarat för mig att man bara hade gjort 50 liknande ingrepp i hela världen innan. 

På väg upp ur narkosen, svullen och illamående.

Efter nästan 7 timmar på operationsbordet rullades jag in på UVA (uppvakningsavdelningen). Det tog tid innan jag vaknade ur narkosen och jag kan fortfarande minnas panikkänslan när jag väl gjorde det. Jag var uppkopplad med slangar överallt och så fick jag syrgas i en "grimma" som sprutade luft rakt in i näsan. Det första jag gjorde var att slita bort den där hemska grimman. Luftsprutet var extremt obehagligt. Jag får blod, näringsdropp och morfin i slangarna på väg in i kroppen och sedan har jag en kateter och ett sårdränage som forslar saker ut ur kroppen.

Kvar på UVA. På bilden till höger har det blivit morgon, dagen efter operationen, och jag har blivit tvättad och påklädd för att snart få åka tillbaka upp till min avdelning; Barn 2 kirurgi & ortopedi.

Under en fusionsoperation så ligger man på mage. Jag läser att idag är det normalt med en operationstid på mellan 3-5 timmar, att man ofta blöder en del under ingreppet och att man därför oftast får en blodtransfusion. Jag hade ju varit uppe i Umeå innan operationen, bland annat för att bli tappad på blod, så det pumpade man tillbaka in i mig under ingreppet. De besvärande kotorna opererades ihop med benersättning som alltså togs från mina höftben, och så stabiliserades ryggen med hjälp av titanskruvar och stag. Längst ner i det här inlägget finns en länk till Stockholm Spine Center. Via den kan du kika på en film om ur fusionsoperationer fungerar. Smärtan efter operationen var nästintill obeskrivlig. Först var jag så drogad att jag inte kände av själva såret, men inuti kroppen var det som att jag hade blivit överkörd av ett tåg. Jag kunde över huvud taget inte röra på kroppen, annat än armar och huvud, på egen hand. Jag hade ett "vändningsschema" som sköterskorna följde, då de var tre personer plus mamma, för att hjälpa mig byta ställning i sängen. De vände mig så försiktigt de bara kunde, för att få så minimal vridning på min ryggrad som möjligt, och sedan kuddades jag fast i den nya ställningen.

Två dagar efter operationen fick jag komma upp till sittande för första gången. Helgen innan ingreppet hade jag fått träna tillsammans med en sjukgymnast/terapeut på hur jag skulle röra mig med så liten vridning som möjligt, bland annat på att komma upp i sängen från liggande till sittande. Det är förövrigt en teknik som jag ofta använder än idag för att undvika smärtor i min vardag. På den tredje dagen var det dags att prova på att stå. 

Helena och Margit hjälper mig att komma upp och stå för första gången, det var på torsdagen den 20 januari 1994. Jag mår precis så illa som jag ser ut. Blek, matt och illamående. Det gjorde fruktansvärt ont och jag kräktes en del efteråt. 

Morfin var bra i början men lite läskigt också, så jag ville sluta så snart som möjligt. Den första natten utan var hemsk och jag sov nog inte många minuter. Inte mamma heller. Jag hade omväxlande frossa och svettningar så mamma fick hoppa upp för att öppna och stänga fönstret natten igenom. Nattsköterskan ville ge mig en spruta men jag vägrade.

Äntligen uppe och igång igen. Min väg mot ett vanligt liv har börjat.

Dagarna gick och jag blev så småningom av med alla slangar. Tack vare min trogne vän - gåbordet - klarade jag av att röra mig och kunde till och med gå och hämta och lämna matbrickan. Måltiderna kunde äntligen intas sittande på stol. Jag hade fortfarande väldigt ont inne i kroppen och även i själva såret, men nervsmärtorna i benen som jag hade dragits med i så många år var helt borta.

Häftiga bilder! Här (bild 1 och 2 från vänster) ser man hur blåmärkena runt såret på ryggen samt vid höftbenen har börjat gulna. På den tredje bilden, ungefär två veckor efter operationen, är jag ganska svullen och fortfarande öm.

Så kom äntligen dagen då jag skulle få åka hem. Det var den 25 januari och då hade mamma och jag varit hemifrån i 11 dagar. Jag fick duscha dagen innan och mitt sår plåstrades om ordentligt. Under plåstret gömde sig 35 agraffer, små metallklamrar, som en sjuksköterska från vårdcentralen kom hem till oss och plockade bort. Det var också en ytterst otrevlig upplevelse, men det är historia nu som man brukar säga.

Om du är nyfiken på tiden efter operationen, hur det fungerar med ryggen idag och annat smått och gott så häng kvar på bloggen. Fler inlägg i miniserien kommer!

________________________

Källor:
http://steloperation.se/steloperation-i-landryggen/
http://stockholm.spinecenter.se/sv/operationsinformation/steloperation-i-landryggen

Kommentarer

Sara sa…
aj. alltså att ha så ont!!! inte kunna vrida ryggen?? aj aj aj. och att "sys" med metall? aj!
SARA BORG sa…
Det är ju tur att man sover när de häftar ihop en med häftapparat liksom;-)