Ett väldans flängande

Just nu är det lite roddigt att få ihop kalendern. Jag försöker annars ha ett okomplicerat och ganska obokat, stressfritt privatliv, men så ibland så faller ju det och nu kommer det vara flera helger på rad med resor hit och dit och lite annat bokat. Då hinner jag inte riktigt ladda om som jag annars gör mellan alla jobbgrejor. Igår var en sådan där "omladdningskväll". En enda vanlig kväll hemma, att göra helt vanliga saker. Att ha vardag helt enkelt. Packa upp, tvätta kläder, springa en vända i skogen, laga mat, packa väskan igen och sedan tack och godnatt för att kliva upp supertidigt och dra iväg med tåget. Livet alltså!

Det var tungt att springa, flåsigt, men jag tänkte ändå på det just där och just då, hur jag fylls på. Fågelkvitter, friskluft och att känna hjärtat dunka där inne i bröstet i varje uppförsbacke. Där och då rann allt bara av och jag (med risk för att låta frireligiös) kände en sådan frid. Jag har konstaterat det förut och jag kommer fortsätta med det, att springa är som medicin för mig. Jag hoppas att jag kan springa ända tills jag blir gammal.