Fortsätt till huvudinnehåll

PWC Endurance 2017 - eller livet utanför komfortzonen!

För länge länge länge sedan började min sambo snacka om något sorts vattenskoterevent i Stockholms skärgård, som han var nyfiken på. Eftersom jag har varit rätt så vattenrädd, men jobbat bort mycket av det genom att börja köra jetski, så var jag kanske inte fullt så överdrivet entusiastisk och stöttande som jag egentligen skulle vilja vara. Sedan kom det upp igen för någon månad sedan då han sms:ade mig om det då jag var på en jobbresa. Det var kanske på grund av lika delar mycket att göra som omedvetet undvikande av ämnet som jag missade att svara. Ett tag efteråt, på en ny jobbresa, fick jag sms om att vi var anmälda. Sambon skulle delta på vattenskoter och jag var anmäld till den medföljande ribbåten. Jag kanske inte jublade direkt men samtidigt så tänkte jag att det är precis det här som gör att jag gillar min sambo så mycket, att han puttar mig lite försiktigt utanför min komfortzon. Och det är ju sant det som sägs, att det är där ute som the magic happens!

De senaste veckorna har jag effektivt försökt förtränga alla tankar på den här helgen, för att inte stressa upp mig i onödan. Det har gått riktigt bra. Visst har det varit en gång eller två som jag funderat på om jag skulle kunna fejka någon sorts sjukdom, men som min kära familj vet så är jag totalt värdelös på att ljuga. Jag kan liksom inte ens hålla inne med vad jag köpt till folk i present. Det var bara att glömma alltså. För att undvika alla former av onödig stress inför det hela så kollade jag inte upp så noga vad som egentligen förväntades. Det var först kvällen innan som jag försökte läsa på lite och bad L kolla upp vad jag egentligen behövde packa med. Direktivet var inga klackskor men mössa och vantar. Resten skulle en få låna. Visst har jag sett ribbåtar men har inte riktigt tänkt på vad en ska ha på sig och så. När vi väl lämnade vårt hem på fredagseftermiddagen för att tuffa söderut så rusade det av stresshormoner i kroppen. Dels för att vi kom i väg senare än vi planerat och dels för vad som komma skulle.

Mitt i natten var vi framme vid läggan på Telefonplan. Eftersom vi skulle behöva kliva upp tidigt morgonen efter så orkade vi inte krångla med att häkta av vagnen med vattenskotern och parkera på något skyddad sätt, utan L bestämde sig helt enkelt för att sova sina timmar i bilen medan jag kröp ner i bäddsoffan. Klockan 6 ringde min väckarklocka och jag tänkte att det omöjligt kunde vara morgon redan. Som så oftast när en tänker sådana tankar så var det givetvis så. Det var bara att studsa upp och packa en ryggsäck, för att köra mot Lidingö och den sjösättningsplats som vi fått tips om där. Som vattenrädd så hade jag inte så noga tänkt över det här momentet innan. Jag kan vara på vatten om det är jag själv som kör ett eget fordon (kontrollbehov javisst), men att jag skulle behöva åka med L ganska långt på okänt vatten innan hela den här vattendagen ens hade börjat, det kom lite som en överraskning. Det var också den enda stund på hela dagen som var lite obehaglig, fast det var nog mest för att vi blev lite sena iväg då det var många som lastade av på samma ställe så vi fick vänta lite på vår tur. Jag gillar inte att komma försent och hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta att köra därifrån på vattnet och in till Djurgårdsbron, där vi skulle ses.


Dagen började alltså redan klockan 8 med samling, gemensam frukost, säkerhetsgenomgång och lite allmänna information om dagen. Jag fick träffa vår ribkapten Jonas, en mycket trevlig kille från Örnsköldsvik, och resten av gänget som skulle åka med i båten. Vi fick overaller och flytvästar, samt en genomgång av hur en åker ribbåt. Ett moment som kan tyckas självklart men där jag än en gång insåg hur lite jag vet och jag fnissade lite inombords åt min egen okunnighet. Jag har som sagt sett sådana där båtar massor av gånger men ändå missat totalt att man står upp i en ribbåt och att man liksom studsar med i båtens rörelser på vattnet. Alltså hallå jag har alltid fått höra att en inte får stå upp i båtar, det här blev ju totalgalet. Men inte så konstigt egentligen och ganska mycket som att köra jetski, att helt enkelt parera rörelserna i benen. En jobbar med låren liksom.


Sedan gav vi oss i väg, ut på vattnet. Först var det en lugnt tur genom stadens lågfartsområden och sedan ut mot skärgården. En helikopter mötte upp ute på mer öppet vatten och alla skotrar radade upp för att köra en fullt-ös start och sedan iväg på första etappen. Det var fartfyllt och kul att se ungefär femtio maskiner brassa på över vattnet. Vi passerade skärgårdsöar, skär och massor av fina hus. På Resarö stannade vi för att plocka upp fotografen från helikoptern, som skulle åka resten av dagen med oss. Långsamma etapper följdes av snabba och flera tankstopp fick vi göra på vägen. Några av skotrarna drog otroligt mycket bensin, så en kan väl inte precis påstå att det var något vidare miljövänligt evenemang precis... När det var dags för lunch gick vi iland på Sandhamn och fick riktigt bra käk på Seglarhotellet.


Efter pausen stack vi ut igen, nu mot öppet av. Vi tog en tur till en fyr och här fick maskinerna och även vi i båten guppa riktigt ordentligt, den typ av körning som jag tror L hade sett allra mest fram emot. Sedan var det dags att vända hemåt igen, denna gång på andra sidan Sandhamn, via Saltis tillbaka in mot Djurgården och city. När vi lade till vid strandbryggan var klockan 17. Jag hoppade ur båten och över till L på vattenskotern igen, och vi cruisade sakta i solskenet längs Djurgårdskanalen igen ut mot Blockhusudden. Tänk alla de gånger jag sprungit där vid sidan, på Tjejmilen och nu senast Womens Health halvmarathon, och tänkt att det skulle vara mysigt att paddla eller åka båt på kanalen, och nu har jag gjort det! Väl ute på öppet vatten igen tänkte jag att det inte var det minsta läskigt att åka med L. Jag tänkte också på att jag hade varit på vattnet en del dag utan att vara varken rädd eller sjösjuk, och att det dessutom varit så himla kul! Rebecca, Frida och de andra i båten förgyllde också dagen förstås. Livet utanför komfortzonen kan vara både roligt och jäkligt utvecklande!


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tvära kast från helg till vardag, från land till stad

Idag är det tisdag fast måndag liksom. Är du också snurrig efter långhelgen? Jag känner mig inte alls med. Att jag så sent som igår morse skrotade runt i underställ för att sedan sitta ute i skalplagg och grilla lunch över öppen eld känns helt avlägset när jag idag "snajsar" runt i kavaj. Jag körde ner till Stockholm igår kväll och kom fram till lägenheten på Telefonplan lagom till midnatt, för att jobba här den här veckan. En vända till Finland ska också hinnas med innan det blir helg och det är dags för den där halvmaran du vet. Min syster frågade i helgen om det verkligen var så smart att springa den när jag är så, med mina mått mätt, otränad. Det är det kanske inte men vad sjutton, har jag betalat för´t så nog ska jag se till att få valuta för pengarna tänker jag.
Sedan har vi det här med aprilvädret. Jag tycker att efter påsk så är det officiellt vår, så ungefär så tänkte jag när jag packade resväskan och drog söderut. Det gick fel redan när jag närmade mig Uppsala i n…

Kickar igång cykelsäsongen 2017

Dåligt flås och trött i baksida lår, det skulle kunna vara en bra sammanfattning av gårdagens cykling. Härligt och förfärligt, en helt annan. Härligt som i att solen sken och vinden var i det närmsta stilla, men också den typiskt våriga doften på sina ställen. Det som göms i snö och det där du vet. Det luktar som en blandning av lera och hundbajs både här och där. Jag överdriver förstås när jag använder ordet förfärligt, men det rimmade på härligt så det kom liksom ut lite av sig självt.

Nu lät jag kanske lite negativ i min beskrivning av träningen men på det stora hela så var det faktiskt ett grymt gött pass! Det känns bra att ha kommit igång med cyklingen, om denna enda gång i cykelkläder verkligen räknas som att vara igång, men ändå. Det märktes tydligt att jag är ovan. Jag var fortfarande rätt öm i sittbenen efter cykelpendlingen på måndagen, alltså sex dagar senare, men det var mest i början som jag tänkte på det. Jag tog det lugnt, har fortfarande lite sviter i luftrören även om…

Freaking friyeey!

Ofta rusar mina veckor på och jag hinner knappt förstå att det är fredag förrän jag är mitt inne i den. Fredagsfeeling vaddå liksom? Eftersom jag sällan hängt med på att det blivit fredag så har jag definitivt sällan fått några fredagskänslor. Därför har jag bestämt mig för att jag just idag, när jag faktiskt råkar ha väldigt bra koll på vilken dag det är, ska passa på att fira fredag hela dagen. Alltså jag ska såklart jobba, men jag tänker försöka mig på att vara mer medveten liksom. Ähhh, nu blev det flummigt känner jag och svårförklarat, men va sjutton. Det är inte alltid så lätt att hitta orden.

5 saker som jag ska göra idag!Jobba! Har bland annat två möten som jag ser fram emot. Träna! Borde cykla men det ser kallt ut. Kanske springer en vända i stället. Det är inte så noga för mig exakt vad det blir, bara att det blir någon form av motion. Äta gott! Har pizzarester i lunchlådan och i kväll lutar det åt bland annat rödbetor och chevre.Försöka vänja mig vid åsynen av mina neonoran…