RACERAPPORT: Pearl Izumi MTB Skandis 28 km

Det har gått några dagar nu och det har blivit dags att få ihop några ord om det där loppet. 

Jag hade ju velat fram och tillbaka. Några starka cykelben hade jag inte hittat men tävlingslängtan fanns där. Under lördagen då jag som cyklande publik under UNT bike weekend hängde en hel del längs med tävlingsbanan och inne på start- och målområdet vid Borggården så blev det ganska lätt. Det var såklart att jag också skulle anmäla mig till söndagens mtb-lopp!

- Moster, det kan väl vara ett bra tillfälle för dig att tävla litegrann, sade Vide (snart 9 år).

Sagt och gjort! Med Vides ord i bakhuvudet, då jag helgen innan berättade att jag skulle till Uppsala för att L skulle tävla på cykel, så fick det bli så. Jag hade gått och grunnat under veckan på om jag skulle köra 51 kilometer eller om jag skulle ta det kortare alternativet på 28. Nog kan jag trampa i fem mil, det är inte det, men med så lite cykelträning i kroppen så tänkte jag att det skulle vara roligare att köra lite kortare men istället försöka hålla en hög intensitet, med den där riktiga racerkänslan som jag gillar, hela vägen.

Jag vaknade på söndagsmorgonen och insåg direkt att lördagens finväder hade flugit sin kos. I stället såg det grått och fuktigt ut utanför hotellrummets fönster. Lusten att hoppa i cykelkläder och rejsa var väl inte på topp, milt uttryckt. Vi käkade frukost och körde ut till Studenternas IP, där vi även hade parkerat dagen innan. Jag satt och tryckte i cykelbussen medan L grejade med sin hoj och värmde upp. Själv avvaktade jag in i det sista med att byta om. Snopet nog var det på söndagen låst till omklädningsrummen och toaletterna, så det blev till att smyga bakom en buske tillsammans med ett gäng andra kissnödiga tävlingsdeltagare strax innan det var läge att rulla till start. Precis lagom för det lättade molnen lite och regnet upphörde. L och jag tog lite olika vägar till startfållorna, han skulle starta en kvart innan mig. 

Jag fyllde min vattenflaska och rullade in längst bak i den fjärde och sista startfållan, den för 28 kilometersloppet. Jag tror ofta att jag är sämre än jag är, kanske för att jag de få gånger jag cyklar med sällskap är så pass mycket sämre än de jag cyklar med (som förvisso är supersnabba), så jag ställde mig nästan längst bak. Det var definitivt ett misstag och det var definitivt inte första gången jag gjort det heller, så tröttsamt att jag inte lärt mig! Redan framme i första backen tog det tvärstopp. Jag kom med hög fart på vänstersidan för att avancera i fältet men helt plötsligt fanns det ingen väg fram. Cyklister stod och låg i klump mitt i backen och jag gjorde en klassisk SPD-vurpa och låg snart och sprattlade som en skalbagge på rygg, den första av två liknande incidenter. SPD är för den som eventuellt inte vet, pedaler och skor med clips, så att en sitter fast. Jag hann inte clips loss helt enkelt. Här tappade jag många placeringar men på toppen av backen började jag återigen försöka avancera i fältet. Banan var tight, med en del utförs och uppförs på stig, där många bromsade väldigt mycket. Det var bara att acceptera läget, ligga kvar på sin plats och vänta in bättre omkörningsmöjligheter. Lite frustrerande är det allt när en känner att det går på tok för långsamt. Sedan kom vi ut på öppnare ytor och jag började återigen plocka placeringar där det var lättåkt.

Vips så var vi framme vid en riktigt rotig backe, inte särskilt brant eller lång, men teknisk. Jag låg till vänster och jobbade mig förbi då det återigen blev ett stopp mitt i backen. Det här gången var det bara två cyklister framför, där jag egentligen hade tagit mig förbi om jag haft blicken mer framåt istället för nedåt, således en teknisk miss av mig. Jag hann helt enkelt inte parera över rötterna och välja en annan linje utan gjorde vurpa nummer två. Den här gången slog jag i knät riktigt ordentlig (och även höften tydligen för den är svartblå nu, men det kände jag inte då) och hade svårt att ta mig upp till stående igen eftersom det gjorde så rackarns ont. Troligen kom jag åt en nerv bara för ungefär lika snabbt som smärtan kom i knät så började den också avta. Sadeln hade vridit sig ordentligt och jag fick stå och fixa lite på sidan av stigen innan jag fått ordning på hojen och kroppen. I det här läget var jag inte mitt allra charmigaste jag. De som försökte prata med mig fick väl inte mitt mest glada och trevliga bemötande kanske. Det blir så mycket känslor när en har ont samtidigt som en är irriterad både på sig själv och omgivningen. Det gick dock över så snart jag var uppe och trampade igen och kände att knät höll för att fortsätta. Resten av loppet och även i mål försökte jag kompensera för min sura min genom att vara glad och peppande. 

Bild lånad från happyride.se

Bild lånad från happyride.se

När vi hade passerat den långa spurtbacken, ja de hade nån satans slalombacke med sand (!!!!) i på banan, men allvarligt det var helt omöjligt att cykla uppför den, så började jag äntligen hitta flytet i cyklingen då de runtomkring höll ungefär samma tempo som jag ville åka i. Nu fick jag njuta av skönt flowiga utförsbackar och lite tempo i uppförsknixarna. Plötsligt var det mindre än 8 kilometer kvar och jag var så ruskigt pigg och cyklingen var så ruskigt kul. Ett tag funderade jag faktiskt på om jag skulle åka ut på ett andra varv också för att få åka hela den roliga banan i mitt eget tempo, trots att jag inte var anmäld i långa klassen (som alltså körde två varv på samma bana). Bestämde mig dock i stället för att maxa hela vägen till målet och fortsatte åka om cyklister på vägarna in genom stan. Mycket pigg och med massor av krafter kvar passerade jag mållinjen och var sprudlande glad. Hängde med ett gäng tjejer som jag träffat innan och under loppet, och pratade om banan, vurpor och träning, tills L kom i mål efter två körde varv.

Med några dagars distans till loppet så känner jag mig flera erfarenheter rikare. Som jag var inne på så är jag inte fullt så nybörjare som jag själv tror, så i kortare motionsklasser ska jag definitivt starta längre fram i fältet än jag gjorde i söndags. Även om jag cyklat på tok för lite i år så är jag bättre tekniskt nu än jag varit och jag har ändå en grundkondition som gör att jag orkar tugga på. Sedan går den här hojen så rysligt mycket bättre än min hardtail. Jag känner mig heltrygg nu och tvekar sällan för lite rötter på tävling (annat är det på träning då jag inte alltid är lika modig) som jag gjorde med den. Hon greppar så bra och sväljer mycket som förut kändes halt och stötigt. Jag sade till L på kvällen att jag är glad över att han peppade mig till att välja just denna, istället för modellen under. Nu längtar jag till nästa lopp som högst troligt blir Åsarna MTB, eller Åsarnatrampet som det bytt namn till, den 17 juni.