Fortsätt till huvudinnehåll

Åsarnatrampet 2017 del 1; 17 km


Segrare i korta klassen på Åsarnatrampet 2017! Foto: Karin Borg

Vilken vecka det blev! Först två tävlingar i löparskor i början på veckan och sedan två cykellopp på samma dag. Åsarnatrampet gick av stapeln i lördags och jag var på plats, taggad och revanschsugen. För två år sedan stod jag på pallen som tvåa i korta klassen och i fjol blev jag fyra, med bara några sekunder upp till trean. I år velade jag in i det sista kring vilken distans jag skulle anmäla mig till, eftersom arrangörerna gjort om den korta banan. Det resulterade i att jag (och min sambo) slog till på en dubblering och startade i båda!

LÄS GÄRNA: Åsarna MTB Challenge 2016

Motionsloppet över 17 kilometer startade klockan 11 och jag ställde upp med ambitionen att kunna vara med och slåss om en pallplats. En ska inte döma hunden efter håren, som det så fint heter, men jag tyckte allt att det såg ut att vara en och annan stark damcyklist på start även om segrarinnan från de senaste åren saknades (hon startade i det längre loppet senare på dagen). Klassen generellt är perfekt för familjer. Vuxna med lite större barn cyklar den här tillsammans och det är så härligt att se glädjen när de korsar mållinjen.

Men tillbaka till starten. Jag hamnade mellan två ivriga herrar, den ena min egen sambo, och fick fint se mig bli inklämd och efter direkt när startskottet gick. Jag tappade all visuell kontakt med andra damer och hade inte den blekaste aning om min placering när jag gick över skidbron och upp i första backen. Pulsen sköt i höjden både av ansträngning och lätt irritation (adrenalinrus) men det var bara att försöka göra det bästa av situationen och trampa på uppför. Med hjärtat bultande i bröstkorgen hann jag passera 4-5 damer innan vi vek av från asfalten och in i skogen, men av det lilla jag visste kunde det lika gärna vara 4-5 till före mig. Jag hamnade nästan direkt i ingenmansland framåt men hörde då och då cyklister bakom, jag visste dock inte om det var damer eller herrar. Den nya bansträckningen var riktigt fin med betydligt mer stigcykling än tidigare. Där måste jag säga att arrangörerna verkligen gjort en bra förändring! Jag försökte trycka på även om det bitvis var lite svårt att behålla tävlingsfokus när jag låg helt ensam, som på vilken träningsrunda som helst. Två gånger höll jag på att köra fel, först riktigt tidigt i loppet då jag fortfarande hade sällskap och en kille som låg precis framför mig körde rakt fram på ett ställe där vi skulle svänga vänster. Jag tappade fart men lyckades svänga rätt i sista sekund efter att ha fått slå på en tvärnit. Sedan hände det igen efter kanske halva loppet. Jag gick rakt fram när publiken plötsligt skriker att jag ska svänga. Återigen tappade jag fart och jag såg i ögonvrån att de som jagade bakom nästan kom i kapp när jag fick slå på stopp. Det finns lite för arrangörerna att jobba på till nästa år när det gäller banmarkeringar och var man placerar funktionärer. Det kommer vi att få lov att återkomma till även när det gäller det långa loppet, där så pass många körde fel att resultatlistan fick delas upp i två, en för oss som kört hela loppet och en för dem som körde fel.

Pulsen var hög hela tiden och jag försökte peppa mig att kriga hela varvet trots att jag inte visste hur jag låg till. När jag närmade mig mål såg jag i ögonvrån att det kom cyklister bakifrån så det blev ingen vila på upploppet precis. Först när jag hade passerat mållinjen hörde jag speakern säga att jag gjorde det som första dam, skönt. Jag tror att det var första gången jag vann något idrottsligt sedan Lilla Åsarnaspelen på längdskidor 1993. Familjen var på plats och kunde berätta att Lars hade vunnit herrklassen överlägset, då han skar mållinjen hela 9 minuter innan mig. Jag kände mig lite adrenalinskakis, men glad. Nu var det bara att börja förbereda för nästa start i den långa klassen, drygt en timme senare, och övertala mamma att delta på prisceremonin i stället för oss. Den skulle nämligen hållas samtidigt som 30 kilometersloppet, så varken jag eller Lars skulle kunna vara med och få kliva högst upp på den där prispallen.

Hur det där långa loppet egentligen kändes får du veta i del 2, som kommer senare!

Hög puls på upploppet! Foto: Elin Borg

Kommentarer

haha, du är härligt knäpp, vela om du ska köra det ena eller det andra så kör du båda!! Starkt och stort grattis till vinsten :-)
SARA BORG sa…
Haha, tack Helena! :-)

Populära inlägg i den här bloggen

Tvära kast från helg till vardag, från land till stad

Idag är det tisdag fast måndag liksom. Är du också snurrig efter långhelgen? Jag känner mig inte alls med. Att jag så sent som igår morse skrotade runt i underställ för att sedan sitta ute i skalplagg och grilla lunch över öppen eld känns helt avlägset när jag idag "snajsar" runt i kavaj. Jag körde ner till Stockholm igår kväll och kom fram till lägenheten på Telefonplan lagom till midnatt, för att jobba här den här veckan. En vända till Finland ska också hinnas med innan det blir helg och det är dags för den där halvmaran du vet. Min syster frågade i helgen om det verkligen var så smart att springa den när jag är så, med mina mått mätt, otränad. Det är det kanske inte men vad sjutton, har jag betalat för´t så nog ska jag se till att få valuta för pengarna tänker jag.
Sedan har vi det här med aprilvädret. Jag tycker att efter påsk så är det officiellt vår, så ungefär så tänkte jag när jag packade resväskan och drog söderut. Det gick fel redan när jag närmade mig Uppsala i n…

Kickar igång cykelsäsongen 2017

Dåligt flås och trött i baksida lår, det skulle kunna vara en bra sammanfattning av gårdagens cykling. Härligt och förfärligt, en helt annan. Härligt som i att solen sken och vinden var i det närmsta stilla, men också den typiskt våriga doften på sina ställen. Det som göms i snö och det där du vet. Det luktar som en blandning av lera och hundbajs både här och där. Jag överdriver förstås när jag använder ordet förfärligt, men det rimmade på härligt så det kom liksom ut lite av sig självt.

Nu lät jag kanske lite negativ i min beskrivning av träningen men på det stora hela så var det faktiskt ett grymt gött pass! Det känns bra att ha kommit igång med cyklingen, om denna enda gång i cykelkläder verkligen räknas som att vara igång, men ändå. Det märktes tydligt att jag är ovan. Jag var fortfarande rätt öm i sittbenen efter cykelpendlingen på måndagen, alltså sex dagar senare, men det var mest i början som jag tänkte på det. Jag tog det lugnt, har fortfarande lite sviter i luftrören även om…

Freaking friyeey!

Ofta rusar mina veckor på och jag hinner knappt förstå att det är fredag förrän jag är mitt inne i den. Fredagsfeeling vaddå liksom? Eftersom jag sällan hängt med på att det blivit fredag så har jag definitivt sällan fått några fredagskänslor. Därför har jag bestämt mig för att jag just idag, när jag faktiskt råkar ha väldigt bra koll på vilken dag det är, ska passa på att fira fredag hela dagen. Alltså jag ska såklart jobba, men jag tänker försöka mig på att vara mer medveten liksom. Ähhh, nu blev det flummigt känner jag och svårförklarat, men va sjutton. Det är inte alltid så lätt att hitta orden.

5 saker som jag ska göra idag!Jobba! Har bland annat två möten som jag ser fram emot. Träna! Borde cykla men det ser kallt ut. Kanske springer en vända i stället. Det är inte så noga för mig exakt vad det blir, bara att det blir någon form av motion. Äta gott! Har pizzarester i lunchlådan och i kväll lutar det åt bland annat rödbetor och chevre.Försöka vänja mig vid åsynen av mina neonoran…