Fortsätt till huvudinnehåll

Åsarnatrampet del 2; 30 km

Kom i mål! Foto: Lars Magnusson

Vi kastar oss tillbaka till tävlingsdagen i helgen, här kommer den andra och sista delen om Åsarnatrampet 2017! Om du förresten missade del 1 så hittar du den här. Jag var alltså i mål som segrare efter korta loppet strax för kl 12 och hade då ungefär 70 minuter till nästa start. Pulsen låg kvar ganska högt, om det berodde på vinnariver eller nervositet inför nästa utmaning vet jag inte. Jag försökte ta det lugnt, hängde med kiddosarna i lekparken och snackade med lite kompisar som dykt in för att vara med i elitmotionärsklassen över 30 kilometer. 

Jag hade min egen taktik klar för mig. Jag var redan trött. Att blåsa ur systemet sådär med hög puls känner på, även om förmiddagens lopp över 17 km var relativt kort, men jag ville ändå åka igenom långa banan för att se om det nästa år skulle passa mig att gå upp och rejsa på den istället. Eftersom jag redan hade gjort mitt så att säga kände jag varken något press eller prestige utan det enda som jag såg framför mig var att jag skulle ta mig runt och försöka ha kul. Jag bytte om till torra kläder och gled upp längst bak i startledet, fast besluten om att gå som siste person ut ur stadion och uppför asfaltsbacken. Delar av det här långa loppet går på samma bana som det korta men den största skillnaden är kuperingen. Där korta banan går rakt på går den långa upp, ner, runt och upp igen - typ! Jag är varken någon teknisk stigcyklist (men kunde cykla i princip allt på denna bana så förhållandevis enkel stig ändå) eller någon bergsget, och det var det sistnämnda som tillslut knäckte mig i lördags eftermiddag. 

Första halvan av loppet låg jag och myskörde. Eller ja, klart att jag slet i backarna, det går liksom inte att mysa när pulsen ligger i topp, men i övrigt var det lätt cykling med trevligt samtal med mitt cykelsällskap. Jag fick vänta in och ta det bitvis riktigt lugnt, för att hålla mig till planen och åka som "köcyklist". Det bästa med det var att jag verkligen såg banan. Vi sade det till varandra när vi cyklade där, att det var vackert. Så sjukt fina omgivningar med skogen och sjön, tänk att jag vuxit upp där. Vilket slöseri att jag inte uppskattade det mer då! När vi lämnade min hemby Brånan och jag vinkade av bästa familjen som var ute och agerade hejarklack, så väntade ett par kilometer uppför igen. Där och då sade mina ben upp sig och ersattes av geleråttor. Jag undrar fortfarande vem som anställde dem, något bättre borde det väl ha funnits att få tag på?! Det korta loppet på förmiddagen i kombination med långa banans kupering hade satt sina spår. Sällskapet gled sakta men säkert ifrån. Jag hade visuell kontakt av och till fram till att det bara var 4 kilometer kvar, men sedan drogs repet på riktigt och jag tror att det tickade iväg till två minuter eller något sådant mellan oss i mål. Absolut ingenting under andra halvan kunde klassas som myscykling utan nu fick jag verkligen kämpa för att motivera mig själv till att åka runt hela banan. 

Highfive med bästa supporten! Foto: Elin Borg

När jag började slappna av och tro att det värsta var gjort (för så är det på korta banan där), ganska precis när bilden ovan togs, så vek banan av igen rakt upp i skogen. Jag minns den delen som lördagens värsta. Det var massor av småbackar, inte långa men branta. Jag lyckades inte förmå mitt huvud att ens försöka trampa upp i dem utan jag klev av cykeln och gick. Tack och lov var det inte många kilometrar kvar så en liten stund senare fick jag än en gång trampa uppför upploppet. Denna gång betydligt mindre stressad, klart sist i fältet, men med ett leende på läpparna och ännu en highfive i näven!

Det blev på nästan alla sätt och vis ett helt annat lopp på eftermiddagen. Jag var aldrig någon gång tävlingstaggad och i "race-mode", men jag fick verkligen slita för det på slutet trots att jag na-na-naa-cyklade i början (vilket med facit i hand nog var bra). Tack vare mitt lugna tempo så hann jag läsa alla skyltar och banmarkeringar korrekt denna gång, vilket tyvärr många andra misslyckades med, och det förstår jag. Med tunnelseende och hög fart är det i princip omöjligt att skilja en röd pil från en blå pil ritade med vanlig tuschpenna på en liten vit skylt mindre än ett A4. Med några enkla insatser från funktionärerna och flytt av flaggvakter med några hundra meter så hade flera av loppets felkörningsincidenter kunnat undvikas. Eftersom det var så lång tid mellan korta och långa loppet så borde en omsnittsling på fler ställen ha varit möjlig. Men som Lars och jag konstaterade efteråt, det här var inte det första loppet vi deltagit i där någon kört fel, så ingen katastrof!

Det blev en lång dag som jag fick stänga med två segrar, en riktig förstaplats i det korta loppet och en "vinnare-från-slutet" i det långa. Mamma och syster Elin med familj gjorde en viktig insats på sidan av. Allt är mycket roligare när de är med. Nu ser jag redan fram emot nästa år!

Mer avslappnad målgång än på förmiddagen! Foto: Elin Borg

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tvära kast från helg till vardag, från land till stad

Idag är det tisdag fast måndag liksom. Är du också snurrig efter långhelgen? Jag känner mig inte alls med. Att jag så sent som igår morse skrotade runt i underställ för att sedan sitta ute i skalplagg och grilla lunch över öppen eld känns helt avlägset när jag idag "snajsar" runt i kavaj. Jag körde ner till Stockholm igår kväll och kom fram till lägenheten på Telefonplan lagom till midnatt, för att jobba här den här veckan. En vända till Finland ska också hinnas med innan det blir helg och det är dags för den där halvmaran du vet. Min syster frågade i helgen om det verkligen var så smart att springa den när jag är så, med mina mått mätt, otränad. Det är det kanske inte men vad sjutton, har jag betalat för´t så nog ska jag se till att få valuta för pengarna tänker jag.
Sedan har vi det här med aprilvädret. Jag tycker att efter påsk så är det officiellt vår, så ungefär så tänkte jag när jag packade resväskan och drog söderut. Det gick fel redan när jag närmade mig Uppsala i n…

Kickar igång cykelsäsongen 2017

Dåligt flås och trött i baksida lår, det skulle kunna vara en bra sammanfattning av gårdagens cykling. Härligt och förfärligt, en helt annan. Härligt som i att solen sken och vinden var i det närmsta stilla, men också den typiskt våriga doften på sina ställen. Det som göms i snö och det där du vet. Det luktar som en blandning av lera och hundbajs både här och där. Jag överdriver förstås när jag använder ordet förfärligt, men det rimmade på härligt så det kom liksom ut lite av sig självt.

Nu lät jag kanske lite negativ i min beskrivning av träningen men på det stora hela så var det faktiskt ett grymt gött pass! Det känns bra att ha kommit igång med cyklingen, om denna enda gång i cykelkläder verkligen räknas som att vara igång, men ändå. Det märktes tydligt att jag är ovan. Jag var fortfarande rätt öm i sittbenen efter cykelpendlingen på måndagen, alltså sex dagar senare, men det var mest i början som jag tänkte på det. Jag tog det lugnt, har fortfarande lite sviter i luftrören även om…

Freaking friyeey!

Ofta rusar mina veckor på och jag hinner knappt förstå att det är fredag förrän jag är mitt inne i den. Fredagsfeeling vaddå liksom? Eftersom jag sällan hängt med på att det blivit fredag så har jag definitivt sällan fått några fredagskänslor. Därför har jag bestämt mig för att jag just idag, när jag faktiskt råkar ha väldigt bra koll på vilken dag det är, ska passa på att fira fredag hela dagen. Alltså jag ska såklart jobba, men jag tänker försöka mig på att vara mer medveten liksom. Ähhh, nu blev det flummigt känner jag och svårförklarat, men va sjutton. Det är inte alltid så lätt att hitta orden.

5 saker som jag ska göra idag!Jobba! Har bland annat två möten som jag ser fram emot. Träna! Borde cykla men det ser kallt ut. Kanske springer en vända i stället. Det är inte så noga för mig exakt vad det blir, bara att det blir någon form av motion. Äta gott! Har pizzarester i lunchlådan och i kväll lutar det åt bland annat rödbetor och chevre.Försöka vänja mig vid åsynen av mina neonoran…