Fortsätt till huvudinnehåll

Lika delar cykellycka som skrämselhicka?!


Jag kraschade illa på cykel några gånger när jag var liten och på grund av det så sitter det rätt mycket rädsla i mitt huvud. När jag pratar om det är det många som har svårt att förstå eller som tror att jag överdriver, för hur kan jag åka på cykeltävlingar om jag är rädd? Grejen är den att när jag har nummerlapp så är det som att någon annan tar över. Jag blir modig, ibland övermodig, och framförallt så vill jag alltid göra mitt bästa. Det är adrenalinruset. Lika tuff och självsäker som jag är på ruset, lika skakig och illamående kan jag bli när det går ur. Det där ruset går jag på i jobbet också, det är liksom sådan jag är. När jag ställs inför utmaningar så går jag igång. På något sätt så gillar jag att få kniven mot strupen, det är då jag är mitt bästa jag, men det tar på krafterna. Jag har fått lära mig att balansera och kanalisera den energin och den superkraft som det kan vara. Högt måste kompenseras med lågt, rus med vila. Därför utmanar jag inte mina cykelrädslor särskilt ofta utan faktum är att stigcykling är något jag mest ägnar mig åt på tävling. Visst blir det någon enstaka träningsrunda då och då, även om det kan gå många veckor mellan gångerna, men då kör jag alltid ensam i sakta mak på platser där jag känner mig trygg.

I torsdags bestämde jag mig ändå för att jag skulle hänga på Helena och ett skönt gäng som skulle ut och stigmysa lite på kvällskvisten i skogarna kring Odensala och Torvalla. Tempot skulle enligt plan hållas lågt och en skulle inte behöva vara särskilt tekniskt kunnig för att hänga med. Det lät precis som en tur för mig. Vilket det också visade sig vara även om inledningen kändes lite skakig för min del. Vi gick på turens kanske mest rotiga partier nästan direkt från start, och för mig som inte varit på några större ojämnheter sedan mtb-loppet i Uppsala för flera veckor sedan fick direkt en klump i magen. Jag vill helst öva lite på enklare stigar först, så att jag kommer igång, innan jag kan åka lite mer tekniskt. En vurpa blev det, med ett ömmande och svullet vänsterknä, men sedan så vaknade kroppen och knoppen till och fattade grejen. Då blev det precis så roligt som jag hade hoppats och på slutet var jag precis så lycklig och glittrig i öronen som jag ser ut på den översta bilden. 

Det var innan jag skulle cykla hem. Halvvägs lyckades jag tappa telefonen i asfalten i hög fart och den var den displayen det. Där tog lyckan slut. Som tur är har jag kontor i samma lokaler som Tekniklandet, så medan jag tog morgonkaffet igår så fick jag skärmen utbytt - mycket smidigt. Då blev jag glad igen!

Kommentarer

Så roligt att du följde med! Jo,m de första stigarna var lite bökigare men jag tänkte att det var bäst att ta dem först och sedan få de där fina stigarna i Torvalla som avslutning! Trist med telefonen.
SARA BORG sa…
Det var superkul Helena, jag ser fram emot fler tillfällen :-)

Populära inlägg i den här bloggen

Tvära kast från helg till vardag, från land till stad

Idag är det tisdag fast måndag liksom. Är du också snurrig efter långhelgen? Jag känner mig inte alls med. Att jag så sent som igår morse skrotade runt i underställ för att sedan sitta ute i skalplagg och grilla lunch över öppen eld känns helt avlägset när jag idag "snajsar" runt i kavaj. Jag körde ner till Stockholm igår kväll och kom fram till lägenheten på Telefonplan lagom till midnatt, för att jobba här den här veckan. En vända till Finland ska också hinnas med innan det blir helg och det är dags för den där halvmaran du vet. Min syster frågade i helgen om det verkligen var så smart att springa den när jag är så, med mina mått mätt, otränad. Det är det kanske inte men vad sjutton, har jag betalat för´t så nog ska jag se till att få valuta för pengarna tänker jag.
Sedan har vi det här med aprilvädret. Jag tycker att efter påsk så är det officiellt vår, så ungefär så tänkte jag när jag packade resväskan och drog söderut. Det gick fel redan när jag närmade mig Uppsala i n…

Kickar igång cykelsäsongen 2017

Dåligt flås och trött i baksida lår, det skulle kunna vara en bra sammanfattning av gårdagens cykling. Härligt och förfärligt, en helt annan. Härligt som i att solen sken och vinden var i det närmsta stilla, men också den typiskt våriga doften på sina ställen. Det som göms i snö och det där du vet. Det luktar som en blandning av lera och hundbajs både här och där. Jag överdriver förstås när jag använder ordet förfärligt, men det rimmade på härligt så det kom liksom ut lite av sig självt.

Nu lät jag kanske lite negativ i min beskrivning av träningen men på det stora hela så var det faktiskt ett grymt gött pass! Det känns bra att ha kommit igång med cyklingen, om denna enda gång i cykelkläder verkligen räknas som att vara igång, men ändå. Det märktes tydligt att jag är ovan. Jag var fortfarande rätt öm i sittbenen efter cykelpendlingen på måndagen, alltså sex dagar senare, men det var mest i början som jag tänkte på det. Jag tog det lugnt, har fortfarande lite sviter i luftrören även om…

Freaking friyeey!

Ofta rusar mina veckor på och jag hinner knappt förstå att det är fredag förrän jag är mitt inne i den. Fredagsfeeling vaddå liksom? Eftersom jag sällan hängt med på att det blivit fredag så har jag definitivt sällan fått några fredagskänslor. Därför har jag bestämt mig för att jag just idag, när jag faktiskt råkar ha väldigt bra koll på vilken dag det är, ska passa på att fira fredag hela dagen. Alltså jag ska såklart jobba, men jag tänker försöka mig på att vara mer medveten liksom. Ähhh, nu blev det flummigt känner jag och svårförklarat, men va sjutton. Det är inte alltid så lätt att hitta orden.

5 saker som jag ska göra idag!Jobba! Har bland annat två möten som jag ser fram emot. Träna! Borde cykla men det ser kallt ut. Kanske springer en vända i stället. Det är inte så noga för mig exakt vad det blir, bara att det blir någon form av motion. Äta gott! Har pizzarester i lunchlådan och i kväll lutar det åt bland annat rödbetor och chevre.Försöka vänja mig vid åsynen av mina neonoran…