Lika delar cykellycka som skrämselhicka?!

Jag kraschade illa på cykel några gånger när jag var liten och på grund av det så sitter det rätt mycket rädsla i mitt huvud. När jag pratar om det är det många som har svårt att förstå eller som tror att jag överdriver, för hur kan jag åka på cykeltävlingar om jag är rädd? Grejen är den att när jag har nummerlapp så är det som att någon annan tar över. Jag blir modig, ibland övermodig, och framförallt så vill jag alltid göra mitt bästa. Det är adrenalinruset. Lika tuff och självsäker som jag är på ruset, lika skakig och illamående kan jag bli när det går ur. Det där ruset går jag på i jobbet också, det är liksom sådan jag är. När jag ställs inför utmaningar så går jag igång. På något sätt så gillar jag att få kniven mot strupen, det är då jag är mitt bästa jag, men det tar på krafterna. Jag har fått lära mig att balansera och kanalisera den energin och den superkraft som det kan vara. Högt måste kompenseras med lågt, rus med vila. Därför utmanar jag inte mina cykelrädslor särskilt ofta utan faktum är att stigcykling är något jag mest ägnar mig åt på tävling. Visst blir det någon enstaka träningsrunda då och då, även om det kan gå många veckor mellan gångerna, men då kör jag alltid ensam i sakta mak på platser där jag känner mig trygg.

I torsdags bestämde jag mig ändå för att jag skulle hänga på Helena och ett skönt gäng som skulle ut och stigmysa lite på kvällskvisten i skogarna kring Odensala och Torvalla. Tempot skulle enligt plan hållas lågt och en skulle inte behöva vara särskilt tekniskt kunnig för att hänga med. Det lät precis som en tur för mig. Vilket det också visade sig vara även om inledningen kändes lite skakig för min del. Vi gick på turens kanske mest rotiga partier nästan direkt från start, och för mig som inte varit på några större ojämnheter sedan mtb-loppet i Uppsala för flera veckor sedan fick direkt en klump i magen. Jag vill helst öva lite på enklare stigar först, så att jag kommer igång, innan jag kan åka lite mer tekniskt. En vurpa blev det, med ett ömmande och svullet vänsterknä, men sedan så vaknade kroppen och knoppen till och fattade grejen. Då blev det precis så roligt som jag hade hoppats och på slutet var jag precis så lycklig och glittrig i öronen som jag ser ut på den översta bilden. 

Det var innan jag skulle cykla hem. Halvvägs lyckades jag tappa telefonen i asfalten i hög fart och den var den displayen det. Där tog lyckan slut. Som tur är har jag kontor i samma lokaler som Tekniklandet, så medan jag tog morgonkaffet igår så fick jag skärmen utbytt - mycket smidigt. Då blev jag glad igen!