St Olavsloppet 2017; min andra löpardag

I fredags kväll packade vi in oss i bilen för att köra mot Norge. Både Lars och jag skulle springa på lördagen och för att slippa åka gristidigt så bestämde vi oss för att övernatta i bilen. Det kändes lite som när jag var liten, då resten av familjen sov i husvagn på St Olavsloppet men där jag och min kompis Maria inte fick plats. Jag parkerade på en rastplats med dass och sedan kröp vi ner i underställ. Jag tyckte att det var varmt och ville öppna ett fönster. Lars tyckte inte det och gosade in sig i en sovsäck. (Gissa hur hett det blev mitt i natten!!!) Att sova i bilen blev som ett litet äventyr i sig även om sömnkvaliteten kanske kan ifrågasättas.

Vips så var det morgon och dags att studsa upp. Vi hade en enklare frukost med oss i coolboxen och så fick vi sladda in på en bensinstation på väg mot Lars start så att jag kunde köpa kaffe. Från att ha varit en lite småblåsig och sval morgon skruvades temperaturen upp rejält och när Lars skulle springa strax före klockan tio var det redan riktigt varmt. Han fick ge sig i väg på en av lördagens mest utmanande sträckor, 7,7 km riktigt kuperat från Åsenfjord. Jag brassade vidare med bilen för att hämta upp honom vid växling och passade på att få i mig ett ägg. Min start var beräknad till strax före klockan 13.

Lars har precis växlat
Färdigsprungen

Jag kände mig fortfarande inte helt frisk även om det varken hade blivit bättre eller sämre efter löpningen på torsdagen. Det var lite tungt och rossligt i bröstet, vilket jag var osäker på om det hade med förkylningskänningen att göra eller om det var en svit efter den första starten. Jag har ju lite luftrörsbekymmer av och till så rosslighet brukar jag få efter tävlingar eller träning med hög puls. Det brukar släppa bara jag blir varm, så lugn jogg är bästa medicinen. När Lars hade växlat och pustat ut styrde vi mot min start. Vi var där i riktigt god tid. Jag längtade efter kaffe. En endaste liten kopp på morgonen är på tok för lite för en sådan kaffetunna som mig. Jag slösurfade lite sträckresultat och laguppställningar och lyckades få syn på att min kompis Ida skulle springa samma sträcka som mig, så jag slängde iväg några rader till henne på messenger och strax därefter dök hon upp. Vi var båda lite nervösa och ingen av oss hade riktigt bra koll på hur sträckan från Gevingsåsen till Hommelvik på 8,7 km skulle vara. Banprofilen lovade rejält utför från början (hurra, jag älskar nedförslöpning) men såg sedan relativt platt ut, vilket visade sig stämma överens rätt bra med verkligheten. Jag hade hoppats på mer lättsprunget, som de första kilometrarna där jag kunde hålla bra fart, men fick slita ordentligt på slutet. Det var varmt. Det var platt. Det var rätt ensamt. Inte de mest motiverande förhållandena alltså men heller inte grisigt. Jag hade sagt innan att jag hoppades på växling på en idrottsplats så att en får spurta på löparbana, och det var precis vad jag fick! Hur många gånger har en inte fått frakta sig över någon knölig äng den sista biten på ett lopp (så var det på Lars sträcka) och det är ju snudd på omöjligt efter att ha sprungit på asfalt eller grusväg innan och när en är megatrött.

Ida spurtar mot växling

Jag lyckades snitta under 5:00 på sträckan (4:54 min/km enligt den officiella tidtagningen), viket alltid är skönt, även om det förstås var mycket tack vare de första kilometrarna som gick utför. Förutom Vårruset i Östersund för några veckor sedan så är det nog några år sedan jag kom ner på sådana tider. Nu längtar jag fler löparlopp, men först behöver jag en period med mysjoggar. Juni blev en väldigt tävlingsintensiv (och rolig) månad och det känns.

Kommentarer

Populära inlägg