Inte alltid som en tänkt sig


De här sista två veckorna har inte alls blivit som jag hade planerat på träningsfronten. Jag skulle ju få till både mängd och kvalitet var det tänkt, för att från och med måndag trappa ner så smått fram emot Tjejmilen lördagen den 2 september. Dessvärre har jag i stället fått ta många vilodagar från träningen då livet har kommit emellan. Löppassen har jag ändå lyckats klämma in, i många fall sent på kvällarna, men styrketräning, löparprehab och cykel, som också borde ha hunnits med, har jag helt fått stryka. Men shit happens! 

Inget ont som inte har något gott med sig. Trots att jag varit mentalt trött efter långa arbetsdagar så har kroppen ändå svarat bra på de pass jag sprungit, och suget och motivationen för att träna har förstås varit extra stort när det flera gånger blivit två vilodagar i rad. Kvalitetspassen har gått som jag tänkt och jag har lyckats hålla planerad fart. Lite mer smolk i bägaren dock är att allt stillasittande, jag har kört måååånga mil i bil den här veckan och har många timmar vid datorn, har gjort att bröstryggen krånglar mer än vanligt. Igår kväll tassade jag 12,5 kilometer i ett mycket lugnt och skönt tempo i lätt regn, men fick riktigt ont i hela bröstkorgen med svårt att djupandas under den sista halvtimmen. Det är som att revbenen inte har någon som helst flex i andetagen och det känns som knivhugg rakt in mot bröstbenet varje gång bröstkorgen försöker vidga sig i takt med andningen. Ruskigt oskönt men tyvärr något jag är ganska van vid, då det alltid kommer som ett brev på posten när jag rör mig för lite i vardagen. Tack och lov för att det är ett par veckor kvar till Tjejmilen. 

Kommentarer