Jag har sprungit intervaller!
Jag vet, det låter helt crazy men det är faktiskt alldeles sant. Efter en månad med bara massor av myslöpning fick den där Tjejmilen-anmälan mig att blir lite pepp på att testa tempo igen. Det är ju bara lite drygt 4 veckor kvar till loppet nu så hög tid att komma igång. För min del är den bästa träningen den som blir av och jag vet att om jag gör det för avancerat och tufft så blir det mentala motståndet för stort. Jag bestämde mig därför för att ett lika simpelt som genialt upplägg. Istället för att springa min vanliga skogsrunda i mitt vanliga snigeltempo så skulle jag springa grusväg men samma distans, det vill säga fem kilometer. Delar av passet skulle gå i "överfart", alltså i ett högre tempo än jag springer annars, gärna nära min önskade tävlingsfart. 3 x 3 minuter kändes mentalt fullt överkomligt trots den tryckande värmen och stekande sol, så jag satte av!
Hur gick det då? Jo, tackar som frågar. Visst var det både ovant och flåsigt att höja tempot, precis som det ska vara, men det bökigaste var nästan balansen. En kommer upp så mycket högre i fotisättningen och trots att jag springer ofta på den där grusvägen så blir det något helt annat att parera de små ojämnheterna när farten och steget är annorlunda. Här behöver jag vänja mig. Jag kollade inte så mycket på klockan medan jag sprang utan körde farten på känsla. (Intervalltiden skötte en timer åt mig som pep i fickan när jag skulle höja och/eller sänka farten). Jag knäppte dock varvtider så att jag skulle kunna stämma av efteråt.
Så, nu känner jag mig på gång! Det var nästan kräkjobbigt och visst känns det liiiite knäckande att inse att den fart jag nu orkade hålla i totalt 9 minuter var min tävlingsfart i drygt 40 minuter för en månad sedan. Kondition är färskvara sägs det och det får jag skriva under på. Sedan är det också helt sant, som min vän Ida sade till mig, att tävling är en helt annan sak än träning - på ett lopp finns det oftast lite extra att plocka ut!
Hur gick det då? Jo, tackar som frågar. Visst var det både ovant och flåsigt att höja tempot, precis som det ska vara, men det bökigaste var nästan balansen. En kommer upp så mycket högre i fotisättningen och trots att jag springer ofta på den där grusvägen så blir det något helt annat att parera de små ojämnheterna när farten och steget är annorlunda. Här behöver jag vänja mig. Jag kollade inte så mycket på klockan medan jag sprang utan körde farten på känsla. (Intervalltiden skötte en timer åt mig som pep i fickan när jag skulle höja och/eller sänka farten). Jag knäppte dock varvtider så att jag skulle kunna stämma av efteråt.
Så, nu känner jag mig på gång! Det var nästan kräkjobbigt och visst känns det liiiite knäckande att inse att den fart jag nu orkade hålla i totalt 9 minuter var min tävlingsfart i drygt 40 minuter för en månad sedan. Kondition är färskvara sägs det och det får jag skriva under på. Sedan är det också helt sant, som min vän Ida sade till mig, att tävling är en helt annan sak än träning - på ett lopp finns det oftast lite extra att plocka ut!
 |
| Drottningen av mysjoggar i rödmosig efter-intervall-ansiktsfärg |
Kommentarer