Sommarträning, Tjejmilen och lite annat


Det var när jag sprang mitt första pass efter att vi kommit hem från Sälen som jag tänkte på hur fantastisk kroppen är. De senaste åren har vi åkt ner dit veckan innan Cykelvasan och då har jag av förklarliga skäl - en vill ju ändå vara hyfsat pigg i benen när en ska tävla - inte aktiverat mig så hårt som den här gången. Det var förövrigt en av anledningarna till att jag bokade juli i år istället för augusti. Jag ville helt enkelt kunna träna utan att känna att jag behövde spara kraft! 

Jag gillar att motionera och jag gör det numera med lätthet året runt. Det är sällan motivationen till rörelse sviktar. Jag har alltid en ambition om att ta mig ut fem gånger i veckan men under vinterhalvåret är jag glad om jag lyckas snitta tre gånger, livet med allt annat kommer ofta emellan. Följer en mig på instagram och bara tittar på flödet så kan en lätt förledas att tro att det är betydligt mer träning i mitt liv än vad det faktiskt är, eftersom det mesta jag delar rör just sådant. Går en däremot in och granskar datumen jag postat något på kommer en dock snart se att det inte är så ofta vintertid som det kommer ut något... Hur som så blir det mer tid på sommaren, dagarna är längre och jag har mer energi. När jag har semester passar jag gärna på att träna lite mer. I Sälen gjorde vi någon fysisk aktivitet varje dag och vissa dagar flera. Det är klart att jag kände mig lite sliten någon gång men jag hade aldrig ont någonstans eller var genomtrött, utan kroppen kämpade på hela veckan. Det var först på kvällen när vi kom hem som benen liksom lade av. När jag skulle bära upp packningen på övervåningen så ville de inte bära mig. Det fick blir en dag med helvila och sedan efter det så stack jag ut på den där joggen. Det var med oväntat pigga ben jag tog min an femkilometersslingan hemmavid, inte bara en gång utan två varv faktiskt, och jag fick säga till mig själv flera gånger att verkligen hålla mig till det planerade mycket lugna tempot. Tack kroppen för att du orkar med mig!!!


Samma dag, eller om det var dagen innan, så gjorde mamma mig uppmärksam på att jag inte var anmäld till Tjejmilen. Jag har såklart varit inställd på att vara med, ända sedan förra året, men har bara inte tagit mig för att fixa det. Nu fanns liksom ingen återvändo så jag gjorde slag i saken. Det välbekanta tävlingspirret kom på köpet nästan direkt och nu funderar jag på om jag orkar, vill och är motiverad till att försöka få upp farten lite, eller om jag "bara" ska springa på skoj. Det vore kul att se om jag kan ta mig under 50 minuter igen, det var flera år sedan jag gjorde det på ett millopp, men Tjejmilen och jag har inte alltid varit så vältajmade. Jag har sällan presterat på topp där, trots att jag verkligen slitit för det ett par gånger då jag varit i ruskigt bra form innan, men ändå inte fått ut det där sista lilla. Däremot har jag haft ett par år då jag varit i sämre form och inte sprungit så snabbt, men då jag har sprungit och njutit med ett leende på läpparna och haft riktigt roligt i stället. Det där beror ju helt på inställningen innan, tävla på riktigt eller njutarlöpa?! Ett fåtal gånger i livet har jag varit i så bra slag att jag lyckats med både och i samma lopp - springa riktigt snabbt OCH njuta lite också samtidigt. Dock aldrig på Tjejmilen...

Kommentarer

Populära inlägg