När VAD och HUR kvittar utan det viktiga är ATT och VARFÖR (om att motionera i sorg)

Jag har tänkt mycket på det de här senaste dagarna för min egen del nu när jag så att säga har sorg. På ett plan betyder träningen ingenting just nu, och med det menar jag att det för min del totalt kan kvitta om jag blir snabbare på att springa milen eller åka min sträcka snabbare på Stafettvasan i det här läget. I relation till att inte längre ha en pappa och att hantera sina egna och omgivningens känslor kring det samt allt det praktiska som en närståendes dödsfall för med sig så kvalar träning inte in särskilt högt på priolistan vid en första anblick.

LÄS GÄRNA: När världen vänds upp och ner, och aldrig någonsin blir sig lik igen

Jag var lite inne på det i blogginlägget häromdagen också, att jag pausade med det mesta de första dagarna men att jag ganska snart kände att det inte gjorde mig särskilt gott varken i kropp eller knopp, snarare tvärtom. Den senaste veckan har jag därför tänkt om och lagt tillbaka motionen som en av mina viktigaste punkter, men med den stora skillnaden att det kvittar helt och fullt vad jag tränar och hur. Att springa eller åka längdskidor känns inte lika roligt som vanligt, av flera olika anledningar, och det får vara så. Det viktiga för mig just nu är att jag rör på mig och att jag påminner mig själv om varför det är så viktigt att jag gör det.

Att springa fungerar lite sisådär. Dels har det varit kallt, snöigt och blåsigt den senaste tiden och jag har känt mig väldigt frusen, så det har varit bitvis tungt att motivera mig till att gå ut. Jag har ändå sprungit ett par gånger men eftersom det lätt kommer "känsloattacker" så kan det vara lite märkligt att springa bland folk. Skidspåret har jag undvikit helt. I stället har jag faktiskt trampat ett pass hemma på trainern, första innecyklingen sedan vi flyttade till vårt hus för snart 2 år sedan (!), promenerat samt styrketränat med hantlar hemma. Det gör gott för mig!

Bild från ett trainerpass i min lilla lägenhet 2015

Kommentarer

Pia sa…
Min hund fick en stroke förra veckan, inget kul. Jag kom av mig helt.. men nu är både hon och jag på gång igen. Ta hand om dig!
SARA BORG sa…
Tack Pia. Krama vovven lite extra <3
jag tänker att man i sorg ska göra lite samma som jag fick rådet att göra under min förlossningsdepression. SOva bra, äta bra och röra på kroppen och få frisk luft.
SARA BORG sa…
Ja! Precis så tänker jag, Frida :-)