När världen vänds upp och ner, och aldrig någonsin blir sig lik igen

Min fina pappa som inte finns mer

För åtta dagar sedan förlorade jag min pappa. Det var en helt vanlig torsdag där jag glatt sprungit en vända på lunchen, lyckligt ovetande om att han som var ute och preparerade skidspår efter nattens massiva snöande inte hade setts till på flera timmar. Ironiskt nog satt jag sedan i ett krisgruppsmöte på jobbet. Vi hade ett fordon av vägen i snöyran. Allt hade gått bra, inga personskador eller så, då det kommer oroväckande samtal och sms till min mobil. Jag får lämna mötet för att ringa upp.

"Det har varit en olycka på skidstadion och Ingvar klarade sig tyvärr inte," sa rösten på andra sidan luren. 

Jag registrerar olycka och hinner tänka att jaha, så jävla typiskt, säg om han är på sjukhuset bara och vilken avdelning så åker jag direkt dit. Samtidigt så hör jag slutet på meningen. Han klarade sig inte. Vaddå? Min superpappa, som jag förvisso hade på känn skulle stå härnäst i tur av syskonskaran, men inte på grund av en olycka utan av de hjärt- och kärlproblem som redan drabbat flera, och absolut inte riktigt ännu.

Tack och lov så har jag ärvt några av pappas positiva egenskaper, till exempel att vara relativt stabil och någorlunda klartänkt i kris. Hur det brukar kunna bli efteråt är en annan sak, men det kan vi lämna därhän just nu. I min tanke fanns bara en enda sak där och då - samla familjen! Det är vad pappa hade gjort och det är så han hade velat att det skulle vara. Så vi har varit tillsammans. Jag har tryckt på paus på många plan, framförallt vad gäller min närvaro på sociala medier och här i bloggen. De första dagarna motionerade jag inget heller men märkte ganska snart att det gjorde kroppen ledsen så på den femte dagen tog jag den första joggingturen och det var så skönt. Lite gråt - naturligtvis i en uppförsbacke så att det blev extra jobbigt och nästan helt omöjligt att andas - och lite fniss åt just den riktigt dåliga tajmingen på gråtattacken. Som vanligt upplever jag rörelse som den bästa terapin, tillsammans med musik. Jag spelar sorgliga låtar och då är det som att öppna känslokranen. Andra stunder vill jag bara ha helt vanlig vardag och försöker jobba och göra vanliga saker, såsom att äta och sova på vanliga tider.

Nu vet du vart jag tagit vägen och att jag kanske inte kommer att vara här så mycket som jag brukar och inte riktigt på samma sätt. Min värld har vänts upp och ner, och den kommer aldrig någonsin att bli sig exakt lik igen. Många kramar till dig som läser, och du, ta hand om de dina lite extra i helgen.

  

Kommentarer

Annie sa…
Stor kram till dig och din familj!
Nipe sa…
Å jag som gått in här senaste veckan och undrat var du tog vägen..."Hoppas inget hänt bara"..."äh va fjantig jag är, klart det inte har"...
Så fort livet kan vända. Stor kram till dig!
SARA BORG sa…
Tack Annie och Nipe <3
A-mamman sa…
Fy så hemskt! Jag beklagar verkligen sorgen, det måste vara extra svårt att förstå när det går så snabbt.
Elna sa…
<3 <3 <3 <3
Tänker så mycket på dig. Stora kramar!!!