Med två veckor kvar till 21 km

Ja hörru du, vad ska en säga. Det är tydligen bara 13 dagar kvar tills jag ska stå på startlinjen till den där halvmaran som jag anmälde mig till där vid årsskiftet. För den som eventuellt inte vet så är det 21,1 kilometer som ska springas, och jag är inte alls så tränad som jag hade tänkt, men ganska glad och tillfreds ändå.

I morse konstaterade jag att det är precis det här jag motionerar för varje vecka året runt, alltså att ha en så bra grundform att jag faktiskt kan ställa upp i lopp i diverse olika sporter, utan att ha tränat grenspecifikt för det. Jag kommer inte vara mitt snabbaste löpar-jag om två veckor, men har jag bara en helt vanlig dag så kommer jag att klara av att genomföra loppet, förmodligen njuta lite också åtminstone under den första halvan - jag älskar ju lopp ju - och sedan till slut korsa mållinjen och eventuellt gråta en liten tår av glädje, trötthet och stolthet. Jag har kanske fått gå en snutt här och där, men hallå vad gör väl det?!

Min löpträning den senaste månaden har varit minst sagt tunn med anledning av luftrörstrubblet, men jag har i varje fall gjort två riktigt bra nyckelpass nu som gör att jag känner mig stark mentalt, nämligen långpassen. Förra helgen betade jag av 18 kilometer ensam, och i morse skrapade jag ihop 19,5 där jag hade sällskap och viktig draghjälp av min fina vän Ida på andra halvan av passet. För mig som annars joggar runt 4-5 kilometer är dessa pass inget jag snyter ut hur lätt som helst, tvärtom. Jag är rätt trött nu efteråt, särskilt i höft och knän. Förra veckan satt det i ungefär till mitten på veckan, så då sprang jag inte alls förrän efter 5 dagar när jag kände mig helt återhämtad. Det ska bli spännande nu att se om det tar lika lång tid, kanske längre, eller om kroppen fattar galoppen bättre och återhämtar sig snabbare.

Hade jag varit i form så hade jag släppt upp träningen från och med idag och fram till loppet för att på tävlingsdagen känna mig pigg och lätt i benen. Men nu, när jag just kommit igång igen efter en försiktig mars, så kommer jag inte att göra så. Jag kommer att springa på med mina två pass per vecka fram till loppet (dvs jag tänker mig 3 löppass från och med nu och fram till tävlingsdagen) och bara se det som ett perfekt sätt att få till årets längsta löppass. Jag ska njuta av det där loppet men ser det egentligen inte som en tävling utan mer lite som en milstolpe för mig på min väg tillbaka till långlöpning. Heja mig och håll gärna tummarna lördagen den 22 april!

Kommentarer

Sara sa…
Jag vill ju läsa om din op nu. Visste inte att du gjort en! Men blir glad att läsa att du springer!! Snart sitter halvmaran!!
SARA BORG sa…
I hear you! Klart att jag ska skriva om det. Fotoalbumet är framtaget så nu ska jag grotta ner mig i minnen :-)